"Därför är barns röster viktiga i forskningen"

– Vi forskare frågar inte alltid barnen. Istället låter vi de vuxna berätta hur barnet har det. Men barn är medborgare som alla andra, och de har rätt till delaktighet – även i forskningen.

Det betonade professor Elisabet Näsman vid en konferens i Stockholm den 23-24 september. Konferensen arrangerades av det nystartade forskarnätverket "Barn som anhöriga". Nätverket består av ett 30-tal forskare och doktorander från olika delar av landet. Syftet är att stärka forskningen om barn som anhöriga och deras behov av stöd.

Elisabet Näsman. Foto: Privat

Fel bild av samhället

Forskarnätverket har startats av Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) på uppdrag av Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Statens folkhälsoinstitut. Det var andra gången som forskarna träffades för att lyssna på olika föredrag, utbyta erfarenheter och diskutera möjliga gemensamma forskningsprojekt.

Elisabet Näsman var en av föredragshållarna på septemberkonferensen. Hon är professor i sociologi vid Uppsala universitet. Hennes föredrag hade rubriken "Att forska med och om utsatta barn". Den röda tråden var barnperspektivet och hur barns behov kan tillgodoses i samband med forskning.

– Vi som forskar kring utsatta barn och deras livsvillkor måste bli bättre på att ta tillvara på barnens känslor och erfarenheter. Vi måste prata med barnen, inte om dem. Utan barnens egna röster får vi inte en rättvisande bild av samhället, betonade Elisabet Näsman.

Väcker starka känslor

Det kan finnas flera förklaringar till varför forskare inte frågar barnen, utan istället föräldrar och andra vuxna, menade Elisabet Näsman. Det kan handla om att man vill skydda barn från frågor som kan väcka starka känslor, eller att man betraktar barn som oförmögna, som diskvalificerade vuxna.

– Ofta talar vi om barns bästa, men vad betyder det egentligen, och vem bestämmer vad barnets bästa är? Vi utgår många gånger från myter som att alla barn älskar sina föräldrar och är lojala med dem. Men så ser inte alltid verkligheten ut. Och när den enas intressen eller version står mot den andras, vems behov eller intressen styr då, frågade Elisabet Näsman.

Vuxnas tolkningsföreträde

Hon svarade själv på frågan genom att tala om den rådande maktordningen i samhället där vuxna har tolkningsföreträde och där vuxna allierar sig med varandra. Denna maktordning innebär att vuxnas behov och intressen ofta prioriteras före barnens, menade hon.

Men enligt FN:s barnkonvention har barn rätt till delaktighet i ärenden som rör dem själva, betonade Elisabet Näsman. Delaktighet handlar bland annat om att barn har rätt att få information, att få göra sin röst hörd, att bli tillfrågade och lyssnade på med respekt.

– Detta delaktighetsperspektiv innebär att man ser barn som aktörer i sina egna liv och att barn har unik kunskap om sin egen verklighet. Men konventionen innehåller också ett omsorgsperspektiv där barn betraktas som sårbara, under utveckling och beroende av vuxna, förklarade Elisabet Näsman.

Delaktigheten är villkor

Att barnkonventionen innehåller båda perspektiven betyder, enligt Elisabet Näsman, att delaktigheten är villkorad. För att barnet ska komma till tals i olika frågor krävs en viss mognad, och det är de vuxna som bedömer hur pass moget barnet är. I praktiken kan det innebära att barnet blir åldersdiskriminerat, menade hon.

Men de två perspektiven behöver inte stå i motsatsförhållande till varandra. Barns rätt att komma till tals kan vara motiverad även ur ett omsorgsperspektiv, menade Elisabet Näsman.

– Studier om bland annat skilsmässor har visat att det är positivt för barn att få göra sina röster hörda, att bli tillfrågade och lyssnade på. Barnen tycker också att det är bra att få dela med sig av sina erfarenheter för att på så sätt kunna hjälpa andra barn. De vill göra skillnad, förklarade hon.

Text: Barbro Falk
Texten publicerades 2013

Elisabet Näsmans fem tips för hur man som forskare får med barnens röster i studier om utsatta livsvillkor

1. Använd offentliga kanaler, till exempel domar, när ni rekryterar barnen. Undvik "mellanhänder" som till exempel socialförvaltning eller skola, eftersom det finns en risk att man får ett selekterat material, det vill säga att vissa barn väljs bort av olika skäl.

2. Även föräldrarna kan medverka till att röster tystas. Är de närvarande under intervjun kan de styra barnet på olika sätt, av omsorg eller egenintresse. Men det är viktigt att föräldrarna sagt ja till intervjun, så att barnet vet att det är ok att berätta.

3. Att intervjua utsatta barn kräver ett särskilt förhållningssätt. Forskaren måste vara förberedd på att svåra ämnen kan komma upp. Barn uppfattar om den vuxna egentligen inte vill höra.

4. För att nå fram till barnet, och inte mötas av svar som "vet inte", måste forskaren försöka bryta maktordningen mellan barn och vuxna. Att utmana maktförhållandet kan vara omvälvande för forskaren och innebära att grundläggande förställningar och antaganden ifrågasätts.

5. Miljön där intervjun äger rum betyder mycket, liksom mötets övriga villkor, form och innehåll. Därför är det viktigt att barnet får vara med och bestämma när, var och hur man ska träffas, liksom vad man ska prata om och hur länge. Det gäller att vara flexibel. Man behöver till exempel inte träffas på ett kontor, utan det kan gå lika bra med ett fik eller att man tar en promenad.

Senast uppdaterad 2021-11-18 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson