Lisas berättelse

Några dagar senare kom Lisa till oss. Hon berättade att hon ville dö. Då skulle hon få träffa mamma. Hon hade så mycket hon ville säga till sin mamma. Sen kunde hon leva igen*. Lisa berättade att en klasskamrat blivit retad när hon varit ledsen för att hennes farmor dött. Lisa ville därför inte prata om mamma i skolan, men att hon hade en vän som hon kunde prata med. Kompisen hade förlorat en syster och flickorna brukade prata om hur det är att dö.
Samtalen med Lisa är fulla av frågor. Hon försöker lägga ett pussel som ska hjälpa henne att förstå. Hon tar stort ansvar för sin familj och vill inte så gärna prata med pappa för han blir så ledsen. Vi pratar om att mamma alltid kommer att finnas kvar hos henne, i hennes minnen. Sakta men säkert vågar hon tillsammans med personalen öppna upp allt mer. Hon är en modig flicka som förstår att det med tiden kommer att bli bättre även om det ofta gör ont att tänka på mamma nu.

Idag går Lisa tillsammans med sin pappa och bror på mötesplatserna i Randiga Huset där de träffar andra familjer som känner igen sig i saknaden. Lisa har blivit vän med en annan av flickorna och de ses även mellan träffarna. Samtalen med pappa går bättre, han är inte lika rädd att fråga och Lisa är inte lika rädd för att han ska bli ledsen. Hon vet att det inte är hennes fel och att det går över.

*Barn i Lisas ålder har ännu inte utvecklat en förståelse för att döden är oåterkallelig. En önskan att återförenas med den döde är en förekommande räddningsstrategi som bör tolkas som att barnet behöver hjälp att hitta ett sätt att kunna prata om sina upplevelser.

Texten publicerades 2016