Att ha levt med en psykisk sjukdom, funktionsnedsättning under livet

Gunnel Bonthron, seniorambassadör för (H)järnkoll

Psykisk ohälsa kan vara livslång med betydande funktionsnedsättning och svårigheter att klara av det dagliga livet som följd. Sjukdomar som Bipolära sjukdom, schizofreni och andra psykosliknande tillstånd debuterar ofta långt innan åldrandet, men även depression och ångestsyndrom kan ha följt en människa genom hela livet. En äldre person som levt sitt liv med en schizofrenisjukdom försämras snabbare i sin kognitiva förmåga än vad man gör i det s.k. normala åldrandet, vilket påverkar förmågan att fungera självständigt i det dagliga livet. Även den känslomässiga avtrubbningen kan tillta hos den äldre personen med schizofreni, medan däremot vanföreställningar och hallucinationer ofta kan minska med tilltagande ålder.

Personer med livslång psykisk ohälsa som är äldre idag och upplevt ett mindre öppet samhälle har inte sällan riskerat att ha levt i ett utanförskap. Brister i det sociala nätverket, sämre ekonomiska förutsättningar och försämrad fysisk hälsa. Anhöriga – inte minst föräldrar och syskon – har också upplevt såväl den närstående smärta och svårigheter som samhällets ofta stigmatiserande attityd

Ett sätt att förstå psykisk ohälsa är att se det i ett mellanmänskligt sammanhang, personen med psykisk ohälsa och de anhöriga är ömsesidigt påverkade och beroende av varandra. Anhöriga är också, liksom personerna med psykisk ohälsa, berörda av det stigma som en psykisk sjukdom innebär och de upplever social uteslutenhet eftersom de inte passar in i samhällets och den egna normen.

Idag är det en stillsam sorg

Min dotter insjuknade tidigt i en allvarlig psykisk sjukdom. Det blev en livslång resa som inneburit både förnekande, sorg och försoning.
Gunnel Bonthron är idag bl.a. seniorambassadör för (H)järnkoll. Som ambassadör berättar hon om sina erfarenheter av vara anhörig till en dotter med psykisk ohälsa. Gunnel och hennes dotter har idag en lång gemensam historia. Och Gunnel berättar om hur tiden och erfarenheten påverkat sina upplevelser som anhörig.

- Det var svårt i början när min dotter blev sjuk att ta in information. I början finns det så mycket förnekelse så i mötet med den som är i början av ett "anhörigskap" behöver bli bemött varsamt. I den akuta fasen kan information om sjukdomen och vad det innebär upplevas som en kränkning. Och det är då viktigt med både professionellt stöd och kontakt med andra anhöriga.

Jag tycker att jag vuxit i mitt anhörigskap och uppnått en sorts acceptans eller snarare en försoning även om jag faller ibland. Det är en sorg över hur det kunde bli så här svårt och många frågor. Men jag tycker att sorgen idag är mer stillsam och vi kan samtala väldigt rakt och ärligt med varandra, min dotter och jag.

Idag har jag ett behov av att arbeta med att släppa mitt medberoende. Jag kommer inte att finnas för alltid och troligtvis dö före min dotter. Jag har ju i hela mitt liv varit med min dotter, i både ord och handling. Det pratar vi ofta om – min dotter och jag även om jag vet att hon också blir jätterädd av de här samtalen.

När min dotter insjuknade bodde hon på en annan ort. Jag återvände dit i andra ärenden bara för en kort tid sedan. Jag har inte velat återvända dit för det är förknippat med så svåra minnen. Då kände jag det som en "käftsmäll" när jag såg alla de platser jag var på tillsammans med min dotter då hon blev så sjuk. Men efter flera resor så kunde jag också minnas de fina stunderna.

Gunnel beskriver både en försoning och en kamp i sitt anhörigskap som finns där som ett pågående arbete inom henne. Men att allt är mer stillsamt och att hennes dotter nu har bra hjälp och stöd. Så som Hjärnkollsambassadör är hon en av många som genom sin historia kan bidra till ljus i en svår situation och att livet trots allt kan bli gott nog.

Gunnel Bonthron, seniorambassadör för (H)järnkoll