Vi som blev kvar – en teaterföreställning om självmord

I Sverige tar ungefär 1500 människor sitt liv varje år. Kvar står de anhöriga med sin sorg och sina frågor. En av dem är Elin Mårtensson. Hennes berättelse har givit upphov till en föreställning som handlar om att hitta ljuset när man varit med om något av det allra svåraste.

Julia Sandwall jobbade under tolv års tid som musiklärare. Med sina elever reste hon ibland på musikalresor. På bussen hem från en av dessa resor hamnade hon bredvid Elin Mårtensson, 16 år, som plötsligt berättade att hennes mamma hade försvunnit.

– Elin var ju den positiva tjejen som alltid verkade glad, säger Julia.

Efter sex månader hittades Elins mamma vid Vätterns strand. Efter många års psykisk ohälsa hade hon valt att ta sitt liv. Kvar stod Elin med saknaden efter sin älskade mamma.

En föreställning växer fram

När estetprogrammen försvann från den skola som Julia arbetade på, blev hon teaterproducent istället. En kväll fick hon se att Elin hade börjat blogga om det hon hade varit med om. Elin hade sparat gamla texter från när hon var 16 år och nu hade hon plockat upp dem på nytt.

– Tårarna rann när jag läste bloggen, men samtidigt fanns det ett sådant fantastiskt ljus kring Elin, säger Julia. Det handlade om att förlora någon, men också om att hitta ljuset.

Tanken på att försöka göra något av Elins berättelse växte sig starkare inom Julia och när Elin själv sa att hon var positiv till förslaget påbörjades en process tillsammans med manusförfattare och regissör. Teatergruppen samtalade med människor som själva hade erfarenheter av närståendes självmord och försökte hitta en berättelse som, trots allt, skulle vara hoppingivande.

Hur talar man med unga om suicid?

Det bestämdes att föreställningen skulle spelas för årskurs 7-9, gymnasiet och för vuxna människor som jobbar med barn.

– När jag fick frågan om att arbeta med det här blev jag rädd, säger Anna Sjövall som har regisserat föreställningen.

Ett år innan hon fick erbjudandet hade en nära väns man begått självmord. Familjen hade lämnats ensam kvar. Arbetet med föreställningen blev ett sätt att försöka förstå och hantera det svåra.

– Rädslan handlade om att ta i ett så svårt ämne. För hur pratar man egentligen med unga om suicid och att må dåligt?

Anna Sjövall och kollegorna grubblade mycket över hur de skulle förhålla sig till ämnet och till publiken.

– Det handlar ju mycket om hur publiken är förberedd, hur man sitter och hur skådespelarna är med dem som ska se föreställningen, säger hon. Skådespelarna får aldrig glömma bort sina åskådare, utan visa dem stor respekt.

Att förbereda sin publik

Manusförfattaren Emma Broström valde att skriva tre historier. En om en tjej vars storebror är psykiskt sjuk, en om en kille vars mamma har försvunnit och en om ett syskonpar som står i ett begravningskapell för att ta farväl av sin pappa.

Till pjäsen utformades ett lärarmaterial som skulle vägleda pedagogerna att tala med sina elever innan och efter. Producent Julia Sandwall kontaktade elevhälsan på varje skola inför föreställningar. Sedan skickade hon ett brev som berättade för eleverna vad det här skulle handla om så att de hade möjlighet att förbereda sig eller att avstå från att se föreställningen. Teatersällskapet bar också med sig broschyrer från intresseorganisationer som jobbar med psykisk ohälsa och suicidprevention och man tipsade om möjligheter att söka hjälp och stöd.

Elin Mårtenssons egen resa

När turnén startade följde Elin Mårtensson med. Efter varje föreställning höll hon en föreläsning i vilken hon berättade om sig själv, gav stöd och råd och lät eleverna ställa frågor.

– Projektet och föreställningen har inneburit att jag har fått dela med mig av mina erfarenheter och på så sätt kanske kunnat hjälpa andra i liknande situationer, säger hon. Jag vill få folk införstådda i hur viktigt det är att ta hjälp!

Elin Mårtensson tycker att projektet har varit givande för bearbetningen efter förlusten av både mamma och en kusin som båda tagit sina liv.

– Suicid är i grunden en sjukdom och det går att undvika självmord med rätt hjälp i tid! säger hon. Därför måste man alltid sträcka ut en hand och våga fråga när någon mår dåligt.

En del elever hör av sig till Elin Mårtensson efter föreläsningarna.

– Jag hänvisar dem till Vi som blev kvars Facebooksida i första hand, säger hon. Känner de att de undrar över något eller vill prata lite, så kan de kontakta mig där.

Ibland blir det många samtal som kan vara väldigt tidskrävande, men Elin Mårtensson vill inte säga nej.

– Skulle jag inte svara, är risken väldigt stor att de känner att de blivit svikna, säger hon. När någon tar steget att våga prata känns det oerhört viktigt att fånga upp den människan för att förhoppningsvis kunna leda den in på rätt väg. Och jag kan ta på mig det, för jag vet att jag har hjälpt så otroligt många och dessutom så får jag med mig ännu fler erfarenheter om både andra och livet vilket jag verkligen uppskattar!

Nypremiär

Under våren 2014 gjorde teatersällskapet och Elin Mårtensson 45 föreställningar. Därefter spelade Sveriges Radio in en version som fick 35 000 lyssnare. Julia Sandwall tror att intresset handlar om att så få har velat göra något om det här svåra ämnet tidigare och hon tycker att mötet med publiken har varit fantastiskt givande.

– Det här är en föreställning om döden, men framförallt om livet, säger hon.

Text: Helena Isaksson Baeck
Foto: Gun Hjortryd
Texten publicerades 2014.