"Vi ska alltid vara ärliga när vi svarar på frågor"

Monica Andersson, barnombud på Thoraxintensivvårdsavdelningen i Göteborg

"Barn får gärna komma på besök till oss på Thoraxintensivvårdsavdelningen." Så står det på Sahlgrenska Universitetssjukhusets hemsida. För barnombudet Monica Andersson är det självklart att barn ska få råd, stöd och information när en närstående blir svårt sjuk.

Monica Andersson är undersköterska på TIVA, thoraxintensiven på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. 2009 blev hon barnombud där och hon brinner för att göra situationen bra för de barn vars anhöriga hamnar på avdelningen där man bedriver intensivvård för patienter som har svår hjärt- och lungsvikt eller som har genomgått hjärt- och lungoperationer eller transplantationer.

All personal måste vara införstådd

På arbetsplatsen finns drygt 130 medarbetare: sköterskor, undersköterskor, specialistläkare, sjukgymnaster och administrativ personal.

– Vi är ett team med olika professioner som måste jobba tillsammans, säger Monica Andersson. Vi har olika roller, men ingen ska fråga vad barnen gör här.

När hon blev barnombud fanns det ingenting i miljön som lockade barn. Arbetsplatsens personal fick utbildning i barns utveckling. De tog också kontakt med andra yrkesgrupper som arbetar direkt med barn och lyssnade på föreläsningar om sorgeprocess och död. Man skapade också ett nätverk med sjukhusets lekterapi, skola, kurator, kyrka med flera.

– Nu kontaktar vi dem direkt när vi får en patient som ska stanna länge, säger Monica Andersson. Allt går ut på att göra arbetsplatsen barnvänlig.

– Vi har ingen åldersgräns på barn, säger hon. Vi försöker möta alla barn som kommer till oss. Det ska finnas saker tillgängliga – leksaker och trevliga grejer – så att barnen känner sig välkomna till oss.

Hur pratar man med barn om sjukdom?

Monica Andersson menar att det är viktigt att vara rak och tydlig när man informerar barn om anhörigas sjukdom och behandling.

– Vi ska alltid vara ärliga när vi svarar på frågor, säger hon.

Hon tycker också att det är bra om barn kan få möjlighet till egensamtal med läkare så att de får ställa alla de frågor som de kanske inte vågar fråga när en anhörig finns i närheten.

– Barnen är ofta nyfikna och har många bra frågor. Och här finns inte en doktor som inte böjer på knäna och pratar med barnen.

Hon berättar om en liten pojke som lekte med en bil i en korridor. En narkosläkare kom förbi och sa att det kanske inte var så bra att köra just där. Istället hjälpte han pojken att bygga ett garage för bilen på ett bättre ställe. En stund senare avled pojkens mamma.

– Vi hade i alla fall sett pojken. Det tog inte bort hans smärta, men vi fick göra det vi kunde för att visa att vi brydde oss om honom, säger Monica Andersson.

Inför besök

Alla små barn som kommer till kliniken får en Bamsedocka.

– Vi har också en folder som visar hur det ser ut där våra patienter ligger. Här finns ju många apparater och grejer som man kan behöva förbereda sig på att se, säger hon.

Även om det är många slangar och sladdar på patientsalen är det viktigt att det är trivsamt där. Om barnet inte vill gå in så behöver det inte. Men personalen ser till att det finns papper och leksaker som kan vara lockande.

– Rätt vad det är lägger barnen en teckning på den anhöriges säng, säger Monica Andersson.

Glass och tröst ingår också i standardutbudet.

– Barn måste få vara ledsna och gråta, säger hon. Eller titta på en film. Det kan inte bara vara allvar här.

Hur arbetet implementeras

– Vi har inte en massa möten om det här, säger Monica Andersson. Vi jobbar med varandra direkt i verksamheten och nya ST-läkare och andra får helt enkelt lära sig hur vi arbetar med barn som anhöriga.

Hon menar att det är viktigt att hela tiden utvärdera hur man bemöter barnen och ungdomarna. Varje situation är unik och kräver inlevelseförmåga och lyhördhet.

– Vi får inte tro att vi är så duktiga utan hela tiden utmana oss själva, säger hon. Varje familj behöver ett bemötande som passar just dem. Vi måste hitta lösningar som funkar för alla.

Viktigt att inte tysta ner

En tioårig pojke ringde 112 när hans mamma blev akut sjuk. Mamman lades in på thoraxintensiven.

– Vi ville att pojken skulle komma in och prata med oss, säger Monica Andersson.

Pojken var tveksam. Men till slut kom han in tillsammans med sin pappa. Han ville inte gå in på salen till sin mamma, men han fick ett samtal med personalen där han fick veta att hans insats hade varit väldigt värdefull och att han hade varit jätteduktig som hade ringt.

Monica Andersson menar att barn inte ska bli lämnade ensamma med sina frågor i krissituationer. Chocken eller rädslan för vad som ska hända kan göra att man drar sig undan.

– Vi stöter på och tystar inte ner, säger hon.

Samtidigt är det viktigt att inte vara påstridig. Allt måste ske i barnens takt, men de ska veta att det finns stöd och information att hämta om det behövs. De ska känna att de blir sedda.

Texten publicerades 2014