Fler och fler kommuner arbetar med barn som anhöriga

– Det är glädjande att allt fler anhörigkonsulenter arbetar med barn som anhöriga i sina respektive kommuner. De här två dagarna visar tydligt behovet av att få ta del av ny kunskap, dela erfarenheter, diskutera metoder och inte minst, möjlighet att utöka och utveckla sitt kontaktnät inom området barn som anhöriga, konstaterade Lennart Magnusson, verksamhetschef för Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), efter den nationella nätverksträffen för anhörigkonsulenter inom området Barn som anhöriga. 

Agnes Lundström, Socialstyrelsen. Arkivfoto

Agnes Lundström, Socialstyrelsen. Arkivfoto

Det här var tredje gången som Nka och Socialstyrelsen gemensamt anordnade en nationell nätverksträff för anhörigkonsulenter om barn som anhöriga. Syftet är att stärka stödet till barn som anhöriga.

Från Socialstyrelsen deltog Agnes Lundström, utredare inom området barn som anhöriga. Hon pekade bland annat på Socialstyrelsens viktiga 4-åriga regeringsuppdrag att arbeta för att utveckla och stärka stödet till barn som anhöriga.

– Vi har stort fokus på att få allt fler att utveckla ett familjeorienterat arbetssätt. Här stöttar vi utvecklingsarbete i kommunerna genom att bland annat bidra till anordnandet av regionala konferenser på temat. Det finns också ett webbstöd på kunskapsguiden.

– Det handlar om att öka kunskapen om de här barnen och utveckla och sprida goda exempel på interventioner och stödinsatser. Det är avgörande att samhället kan erbjuda ett ändamålsenligt stöd, så att de negativa konsekvenserna av att växa upp i familjer med missbruk och/eller andra svårigheter kan mildras, sa Agnes Lundström och fortsatte:

Modell ska minska riskfaktorer och öka friskfaktorer

– Här testar vi också en kartläggningsmodell "The Family model" i några verksamheter inom barn- och vuxenpsykiatrin för familjer där det förekommer psykisk ohälsa. Vi hoppas på ett nytt regeringsuppdrag om stärkt stöd till barn som anhöriga i samband med den nya ANDT-strategin. Det finns ett fortsatt stort behov av att kunna sprida kunskap om målgruppen barn som anhöriga, och ge ett fortsatt stöd när det gäller familjeorienterat arbetssätt, sa hon.

Därefter fick deltagarna kort redogöra för vad som har hänt inom respektive verksamheter och hur arbetet fungerar kring området barn som anhöriga, sedan senaste nätverksträffen.

Anna Rångemyr från Borås var först ut och konstaterade glädjande att kommunen nyligen beslutat att anhörigkonsulenterna ska få börja jobba med barn som anhöriga. Ett välkommet beslut.

Från Botkyrka deltog Saber Mehdizadeh och berättade att de arbetar med flera parallella verksamheter som handlar om barn som anhöriga, bland annat stödgrupper till närstående med psykiatriska diagnoser. Andra insatser riktade till barn som anhöriga var till exempel metoderna: Bra-samtal, föra barn på tal och föräldraprogram.

– Vi har mycket samarbete med Huddinge kommun och senaste tiden har våra jurister i Botkyrka varit väldigt aktiva vad gäller insatser för att sprida kunskap om Barnkonventionen. Vi har totalt sett stort fokus på barn som anhöriga, sa Saber Mehdizadeh.

Läs mer: Lägesrapport från anhörigkonsulenterna

Johanna Miranda Sköld, projektledare Barn som anhöriga vid Nka, redogjorde sedan för Barnkonventionen, och tog upp frågan om hur barnperspektivet ska få större utrymme inom anhörigstödverksamheten.

Hon slog fast att alla barn har rätt till alla rättigheter i konventionen, att det är viktigt att se barnkonventionen som en helhet och att grundpelaren är barnets bästa. Barnets bästa gäller både det enskilda barnet, men även barn som grupp. Men vad som är det enskilda barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

Barn som rättighetsbärare

Johanna Miranda Sköld menade att man inte tidigare sett barn som rättighetsbärare i tillräcklig utsträckning och att det bland annat brustit vad gäller delaktighet för barn.

Hon tog sedan upp de fyra grundprinciperna i konventionen, och redogjorde för de artiklarna. En bra kunskapssammanställning finns att tillgå på Barnombudsmannens hemsida, vilken Johanna Miranda Sköld hänvisade till. Hon rekommenderade även att gå in och läsa på "Kunskapslyftet – barnrätt i praktiken", där det bland annat finns en webbutbildning riktad till kommuner och myndigheter. Även UNICEF har en bra bok om hur man tolkar de olika artiklarna.

Under diskussionen som följde kom det fram flera intressanta frågeställningar och påpekanden: "Bra om man kan hitta stöd och bra exempel inom barnhabiliteringen. Då vi ofta jobbar ensamma är det viktigt att ta hjälp och stöd från andra."

"Om ett barn själv ringer upp mig får vi då ha samtal med barnet? Hur ser sekretessen ut? Ibland måste man gå utanför ramarna. Det kan behövas extra mod och civilkurage."

"Finns minsta misstanke om att barn varit med om våld, sexuella övergrepp eller annat ska man göra en orosanmälan, ta det vidare, och då kan man gå förbi föräldrarna."

"Man kan alltid rådfråga sin socialtjänst."

"Svårt att hitta lagrum att luta sig mot, hur man får jobba med barn utan samtycke från föräldrarna. Ibland tror jag att vi själva skapar vissa hinder när det gäller samtycke."

Elina Lundberg, barn och ungdomssamordnare vid Trygga Barnen, berättade sedan om vikten av att se och bemöta barn som lever i familjer med olika problem, som missbruk eller psykiska ohälsa, under rubriken: Alla barn och unga har rätt till en trygg uppväxt!

– Oavsett vad det är för familj så tar ofta barnen ett större ansvar. Barnen försöker få det att funka, men de bär på klumpen i magen och tror de är ensammast i världen, sa hon och redogjorde sedan för Trygga barnens arbete.

– Var femte barn som växer upp i Sverige växer upp i en familj med någon form av alkoholproblem. Vi på Trygga Barnen vill förmedla till barnen att det kan bli lite lättare om man pratar om den tunga sten man bär på.

Trygga Barnen grundades för 10 år sedan och startade med en telefonsluss. Idag är det sju anställda samt 80 volontärer.

– Trygga Barnen jobbar för att barn och unga ska ha rätt till en trygg uppväxt i Sverige. Bland annat driver vi projektet Trygga hjältar och är delaktiga i Systembolagets kampanj Våga se, våga fråga och våga stå kvar.

De erbjuder även gratis föreläsningar i skolor, en stödverksamhet i Stockholm och finns på sociala medier, som Snapchat och en stödchat.

– Vi når ut till cirka 6 000 barn och unga i Sverige. Det är många tårar som torkas, men också också många hopp som tänds, tack vare vår verksamhet, sa Elina Lundberg.

Anhörigstrategen Stina Lindén, Hässleholm, redogjorde sedan för ett arbete i Hässleholms kommun. "Barns rätt på bästa sätt", som är ett prioriterat område i samarbete med tre förvaltningar, samt ett arbete med fortbildning för personal i kommunen kring barnkonventionen.

Som anhörigstrateg möter Stina Lindén mest personal i sitt jobb och hon konstaterade att hennes roll är väl förankrad i kommunen. Hon berättade att stort fokus ligger på barn till anhöriga som har insatsen boendestöd.

– Vi erbjuder utbildning för boendestödjare, utifrån Barnkonventionen, för att på bästa sätt öka kompetensen och tydliggöra vem som gör vad och hur.

Hon poängterade att Barnkonventionen löper som en röd tråd genom alla tre förvaltningarna, med stort fokus på till exempel: vad har barn för rättigheter? Får de sin utbildning, fritidsaktiviteter tillgodosedda och så vidare, enligt konventionens artiklar.

– Vi har bland annat startat en referensgrupp i liten skala där en barnstödjare sitter med, vilket är en ny funktion hos oss, samt boendestödets chef och en stödkoordinator. Vi är i genomförandefasen med några familjer och ska utvärdera arbetet i december.

– Det handlar om att lotsa och stärka barnet, och vi gör det tillsammans med barnet och familjen. Vi hoppas skapa ett direkt värde för barnet och kommer utvärdera hur det varit för barnet att få det här stödet tillsammans med barnstödjaren.

Agneta Rönn, ordförande i Stödgruppsledarnas Förening, sglf, samt ordförande i Rädda Barnens lokalförening, Ängelholm/Båstad, inledde nätverkets andra dag. Under rubriken: Stödgrupper ett psykoedukativt förhållningssätt baserat på Barnkonventionen tog hon upp rättighetsfrågor som rör barn som lever under svåra livssituationer; barn och unga anhöriga. Agneta Rönn har själv lång erfarenhet av arbete med rättighetsfrågor i olika sammanhang, och har även skrivit en bok på temat som kommer inom kort.

– Det krävs ett helt samhälle för att rädda ett utsatt barn. Vi måste lära oss att samarbeta och respektera varandras yrkeskunskaper, betonade hon inledningsvis och konstaterade att vi har bra lagar i Sverige som stöd i situationer när barn far illa och lyfte fram Barnkonventionen, Socialtjänstlagen och Hälso-och sjukvårdslagen.

Barn som aktörer i sina egna liv

Hon tog upp frågan om hur vi kan prata med barn utan föräldrarnas tillstånd?

– Jag skulle aldrig svika ett barn genom att inte prata med hen, utan jag skulle prata med barnet för att se hur vi ska gå vidare. Om barnet i fråga har varit med om våld eller sexuella övergrepp skulle jag vända mig direkt till Socialtjänsten.

Hon pratade sedan om vikten av att ha ett barndomssociologiskt perspektiv och använde en formulering från Elisabeth Näsman: "En betoning att se barn som aktörer i sina egna liv och kunskap om barn och ungas egna perspektiv, är väsentligt för att kunna tillgodose deras behov och rättigheter".

– Det finns en risk att man klumpar ihop barn, menade hon och konstaterade att det är många barn som har det besvärligt med allvarliga konsekvenser. De barnen är det som vi vill ha in i våra stödgrupper.

Att lyssna och samtala med barn är inte alltid så enkelt, förklarade hon vidare och menade att vuxna och även professionella kan känna osäkerhet och att det finns en rad saker som gör det svårt; bristande kunskap om hur man samtalar med barn, hur man ska hantera information från barnet, rädsla att man ska ställa till skada, och ett starkt föräldrafokus med mera.

Agneta Rönn gav också exempel på vad barn kan känna rädsla inför, som till exempel om den vuxna är tillräckligt lojal, om man kan lita på den vuxna att den personen förstår barnets rädslor, eventuell skam och skuld, vilken lojalitet gentemot föräldrarna som finns.

– När man jobbar med barn har man alltid det tredje ögat med, vilket är föräldrarnas, sa hon och uppmanade till att möta föräldrarna med stor ödmjukhet.

– Föräldrarna har ofta varit med om samma saker som barnen. Men det är väldigt viktigt att alltid prata med barnen, svårigheterna visar sig ofta inte alls så illa när man pratar med föräldrarna, därför är det viktigt att också lyssna på barnets berättelse, sa hon och slog ett slag för det fördjupade familjeperspektivet, där även syskon är inkluderade.

Det innebär att inkludera alla perspektiven: Barnens perspektiv, vuxenperspektiv, föräldraperspektiv

– Det är så jag arbetat hela livet, konstaterade hon.

Några faktorer som skulle stärka utsatta barns situation ansåg Agneta Rönn exempelvis var fler långsiktiga beslut och färre arbeten i projektform. Att verksamheter för barn ges samma prioritet som verksamheter för vuxna, att stödinsatser blir mer lättillgängliga. Hon efterlyste vidare ett mellanting mellan socialtjänsten och BUP, dit familjer med problem skulle kunna vända sig.

Agneta Rönn avslutade med att berätta lite kring Stödgruppsledarnas förening, sglf, metoden med stödgrupper för barn i en svår livssituation och föräldrar. En metod som ursprungligen kom från USA och importerades till Ersta, Bräcke diakoni. Föreningen bildades 2011.

– Det är barnens behov som ska styra, idag är det allt för ofta organisationens behov och pengarna som styr.

Me-We-projektet ska stärka ungas hälsa och välbefinnande

Me-We-projektets folder om digitala gruppträffar.Johanna Miranda Sköld, projektledare Barn som anhöriga, berättade sedan om Nka:s treåriga Me-We-projekt, vars syfte är att stärka unga omsorgsgivare; bidra positivt till deras psykiska hälsa och välbefinnande och att mildra negativ påverkan av psykosociala och miljömässiga faktorer i deras liv.

Hon började med att ge en definition av unga omsorgsgivare och vad de kan ha för vårdande eller stödjande uppgifter, till exempel att ge emotionellt stöd, ta hand om vardagssysslor, ta hand om syskon och bistå med personlig omvårdnad. Vissa ungdomar tar också ett ekonomiskt ansvar.

Forskningsprojektet Me-We ska pågå under tre år, i sex europeiska länder: Italien, Nederländerna, Slovenien, Schweiz, Storbritannien och Sverige. Projektet riktar sig till ungdomar 14-17 år, som är unga omsorgsgivare. Linneuniversitetet och Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) är koordinatorer för hela Me-We-projektet och samarbetar i Sverige med bland annat Socialstyrelsen, organisationen Maskrosbarn, nio kommuner och Region Kalmar Län, Riksföreningen skolsköterskor med flera.

Inom Me-We-projektet anordnas bland annat digitala gruppträffar för ungdomar som är 14-17 år och ger stöd eller hjälp till någon närstående. Även en mobilapp har tagits fram i projektet för unga omsorgsgivare.

En kartläggning har genomförts i Kalmar län där cirka 3 000 ungdomar mellan 15-17 år fått fylla i en enkät som rör unga omsorgsgivares situation och mående.

– Tack vare enkäten har vi fått en bild av hur många ungdomar som är omsorgsgivare, hur de mår och vilket stöd de önskar sig. Kartläggningen i Kalmar län visade att unga omsorgsgivare generellt mår sämre än andra ungdomar, att de upplever försämrade skolresultat, har psykiska och fysiska hälsoproblem, berättade Johanna Miranda Sköld.

Enkäten visar även att många ungdomar upplevde att familjen saknade stöd och att de själva inte hade tillräckligt stöd i sin situation som omsorgsgivare.

– En del ungdomar tycker om att hjälpa, men gränsen är när det börjar bli en belastning och t ex gå ut över skolarbete eller fritidsaktiviteter.

Därefter redogjorde hon kring stödinsatsen Me-We-modellen, som bygger på gruppträffar med sju träffar under sju veckor och en uppföljningsträff efter tre månader.

– Projektet har fått etiskt tillstånd. Gruppträffarna leds av två gruppledare som fått utbildning, det är helt frivilligt att medverka. Vi har varit ute på skolor och informerat om projektet och haft kampanjer på sociala medier, sa hon och lyfte fram några citat från ungdomar som medverkat i gruppträffarna:

"Jag är inte ensam längre. Det är många ungdomar som har det som jag."
"Jag har fått nya vänner genom gruppen."

– Vi hann ha fyra fysiska träffar och fyra digitala träffar innan coronapandemin slog till, men vi kommer att fortsätta hålla Me-We- grupper online så hör av er, uppmanade Johanna Miranda Sköld innan hon lämnade ordet vidare till Pauline Johansson, forskare vid Nka, som berättade om ett annat Nka projekt: EDY-CARE, genom vilket man hoppas kunna öka skolpersonals medvetenhet om unga omsorgsgivare.

Pauline Johansson berättade att forskningsprojektet EDY-CARE pågått sedan 2017 fram till i år, att det varit fem europeiska samarbetspartners och Linnéuniversitetet i Sverige har varit projektledare.

Vill öka medvetenheten om unga omsorgsgivare

Syftet med projektet har varit att öka skolpersonalens medvetenhet om unga omsorgsgivare.

– Inom EDY-CARE har vi dels tagit fram en enkät och en checklista, en online MOOC-kurs, samt en handbok med goda exempel på hur man jobbar för att främja skolmiljön runt om i Europa, allt för att bidra till att öka medvetenheten om målgruppen, sa Pauline Johansson.

– Kursen tar cirka en timme och finns tillgänglig på Eurocarers hemsida en tid till, därefter kommer vi ta över projektet. Sprid gärna information om den, uppmanade hon och hänvisade till EDY-CAREs hemsida där det finns mer information att tillgå: https://edycare.eu/

Efter en digital fikastund följde gruppvis en dialog kring insatser som pågår i respektive kommuner/verksamheter och om vad som skulle kunna utvecklas. Av dialogen framkom att vissa upplevde att det krävdes att man pushade på uppåt för att komma vidare i arbetet med barn som anhöriga. Nätverka med andra instanser och jobba över kommungränser, facebook-sida och kollegial handledning via webben var några andra förslag. Många arbetade aktivt med barnkonventionen, både att informera men också för att nå målen.

En viktig faktor som påtalades var att få vetskap om vad som sker i andra verksamheter, att man vet vem som gör vad i en kommun, men att det också är viktigt att inte glömma regionens verksamhet, till exempel habiliteringen och BUP.

Under diskussionerna tipsades även om en webbaserad samordningsfunktion inom Stockholmsregionen för aktörer som erbjuder stöd till anhöriga som lever nära personer med psykisk ohälsa: https://snaph.se/

Eva Kågström, utredare vid Socialstyrelsen tog sedan vid och redogjorde för
några resultat från en nationell kartläggning vad gäller orosanmälningar.

Lennart Magnusson deltog vid nätverksträffen. Arkivfoto

Lennart Magnusson deltog vid nätverksträffen. Arkivfoto

Under 2018 fick cirka 25 kommuner en enkät skickat till sig angående orosanmälningar. Anmälningarna gällde barn och unga 0-17 år. De flesta kommuner, cirka 80 procent, svarade.

– Den höga svarsfrekvensen innebar att det blev ett bra underlag att utgå från, för att kartlägga hur det ser ut i landet, menade Eva Kågström.

– Vi tittade på vilka som anmäler och orsaker till anmälningar. Samtidigt ville vi också försöka få en beskrivning av hur socialtjänsten arbetar med barn, sa hon och berättade att ett antal intervjuer med personal i vissa av kommunerna genomförts.

– Det var viktiga samtal för oss för att bättre kunna förstå resultat och för sammanställningen av enkäten. Dessutom gjordes en förstudie innan enkäten, där vi pratade med anmälare; skola, kriminalvård, sjukvård.

Enkäten visade att det totalt 2018 gjordes 331 000 anmälningar, men det var stora lokala variationer mellan kommunerna. Lägst antal anmälningar var 40 och som mest 28 000 i Stockholms stad.

Enkäten visade att det var 180 000 unika barn som berördes av anmälningar. Vilket är 1,3 procent av barnen i landet.

Fler som anmäler

– Det är fler som anmäler än för cirka 8-10 år sedan. Att det är fler som anmäler och uppmärksammar de här barnen kan ses som positivt, sa Eva Kågström.

Enkäten visade att det är tre huvudaktörer som står för anmälan till socialtjänsten, cirka 60 procent kom från polisen, därefter följde förskola/skola, hälso- och sjukvård och tandvård.

– Det vi fick beskrivit var att fler anmälningar kommer från hälso-sjukvård. En verksamhet där det kom många anmälningar ifrån var vuxenpsykiatrin, vilket visar att det fanns goda rutiner för anmälan där, konstaterade Eva Kågström och fortsatte:

– Socialtjänsten beskrev att det även kom fler anmälningar från tandvården, vilket visar att det numera finns bra rutiner även där. Vissa kommuner beskrev att det fanns barnskyddsteam på vissa sjukhus. Kriminalvården har även den börjat anmäla i större utsträckning. Där har man jobbat mycket med exempelvis barnombud på anstalter för att uppmärksamma de här barnen.

I storstäder var det även en större andel anmälningar från sjuk-och hälsovården, medans det i mindre kommuner kom fler anmälningar från privatpersoner.

Eva Kågström lyfte fram några slutsatser från enkäten: Fler kategorier/verksamheter av de som är anmälningsskyldiga anmäler idag, fler som rör yngre barn, fler rör vårdnadshavarens problem. Det finns fortfarande en underrapportering, vilket är något man måste jobba vidare med. Generellt visar enkäten att det är stora regionala likheter, det är även samma barn vad gäller ålder och kön. Anmälningar har ökat över tid och ganska mycket och de kan handla om allt från en trimmad moped till väldigt tunga ärenden.

Hon pekade även på faktorer som kan förklara varför antalet anmälningar ökar:
• Förändringar i lagstiftningen, nu räcker det med en misstanke att barn kan fara illa, man behöver inte ha bevis för att anmäla.
• Finns förändrade eller nyupprättade rutiner hos anmälare, t ex har skolverket framtagna mallar och filmer.
• Ökad kunskap hos anmälare. Socialstyrelsen har tagit fram handböcker och filmer på hemsidan för att öka kunskaperna.
• Ett ökat fokus på barnperspektivet inom olika myndigheter och verksamheter, mycket diskussioner om barns rättigheter har bidragit.
• Medias rapportering bidrar till fler anmälningar, en viktig del i att uppmärksamma barnen.
• Socialtjänstens arbetssätt, upprättat mottagningsenheter, registrerar på ett annat och bättre sätt idag. Ökad tillgänglighet, lättare att nå socialtjänsten.

Far fler barn illa idag? Socialtjänsten pratade mer om komplexa svårigheter, men den frågan är svår att svara på, menade Eva Kågström och betonade några saker som är viktigt att tänka på i arbetet för de som är anmälningsskyldiga eller där man möter barn och familjer.

• Hitta sätt att hålla frågan levande, prata om anmälningsskyldighet. Att man stöttar varandra där en anmälan kan bli aktuell. Det är svåra och knepiga frågor man står inför. Behöver prata om det hela tiden.
• Viktigt med stöd från närmsta chef och ledningen.
• Hitta kontaktytor till socialtjänsten för information och dialog – det går alltid att rådfråga.

Och inte minst underströk Eva Kågström att var och en har ett ansvar och är skyldig att anmäla om man misstänker att ett barn far illa.

Avslutningsvis berättade hon att det ska göras en uppföljande studie som ska publiceras under 2022 och gav deltagarna en fråga att fundera vidare på: Vad kan vara hinder för att anmäla oro, vad skulle bidra till att övervinna de här hindren? Ett svar kom snabbt från en av deltagarna: "Det är bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite."

Läs mer om vad som är på gång inom området barn som anhöriga:
Nationellt kompetenscentrum anhöriga – barn som anhöriga
Socialstyrelsen

Text och foto: Agneta Berghamre Heins

Senast uppdaterad 2021-01-25 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson