Tur att vi hittade honom

tur att vi hittade honom.mp3

En lördag när jag var fem-sex år gammal rymde min bror Toffe. Det hände ibland att han bara försvann utan att säga till. Mamma stod plötsligt på gården. Hon avbröt mig och grannkillarna där vi lekte i sandlådan.

– Är Toffe här med er?, frågade hon. Jag mötte först hennes blick och skakade sedan på huvudet. Hon tittade snabbt runt på de andra killarna som försiktigt kikade upp från sandlådeslottet och leksaksbilarna. När hon återigen tittade på mig, slog jag skamset ner blicken i sanden och svarade med lite fördröjning "han var här nyss".

Oron blossade upp i mammas ansikte. Hon tog några snabba steg mot porten för att kolla efter honom i lägenheten. Han kunde ju ha gått in förstås.

Snart var hon tillbaka igen. Pappa var också där. De började ropa hans namn och leta runt på gården. Andra grannar, vuxna som barn, slöt upp i sökandet. Även jag började ropa och leta.

Tänk om vi inte hittar honom, om han är borta och inte kommer tillbaka? Jag borde haft bättre koll på honom, tänkte jag. Oron knöt sig i magen och jag ropade högre. Samtidigt började jag fantisera. Om han försvann, hur skulle livet bli då? Jag skulle plötsligt vara det enda barnet – vad mycket tid mina föräldrar skulle ha för mig. Men alla skulle också bli ledsna förstås, det var ju inte bra.

– Toffe! Jag ropade och ropade. Slog bort de förbjudna tankarna och ropade istället högt och tydligt, där jag gick intill min pappa och letade.

Han satt bakom en sten i skogspartiet som låg intill höghuset där vi bodde.

– Du får aldrig gå någonstans utan att säga till först, manade mamma och kramade om honom. Toffe såg ut som ett frågetecken, han visste nog inte ens om att han hade varit försvunnen.

Jag själv stod där bredvid, tittade på Toffe och mina föräldrar och vågade inte berätta vad jag tänkt.

– Vilken tur att vi hittade honom, sa jag utan att någon riktigt lyssnade. Jag var lättad över att han var återfunnen och på ett sätt glad över att han var tillbaka. Men förstod också det oundvikliga, vårt familjeliv skulle fortsätta kretsa kring Toffe och hans behov.

/Frank, nu 41 år, berättar om ett minne från när han var 5 år. Frank är lillebror till Toffe som har Downs Syndrom och som rymde flera gånger under uppväxten.