Sonen vill bara ha tröst

sonen vill bara ha tröst.mp3

Vi hade varit och hälsat på farfar som är gammal och sjuk. Vi vuxna pratade om hur han mådde och farfar själv uttryckte att han snart levt färdigt. Ali tycker mycket om sin farfar som alltid funnits som en trygg punkt i Alis liv. På väg hem från farfar var Ali ovanligt tyst.

När vi kom hem hjälpte jag honom att komma i säng, det tar ju ett tag med ortoser, stödbandage och annat. Jag småpratade om ditt och datt men fick bara korta mumlande svar tillbaka. Väl i säng började Ali gråta och berättade att han är jätterädd för att farfar ska dö.

Jag försökte trösta, lindra och sa att så sjuk är inte farfar, men han är gammal och trött. Du behöver inte vara ledsen och rädd... Jag kom inte längre förrän Ali utbrast:

– Du ska inte säga att det inte är nå't att vara ledsen när jag är ledsen. Du ska lyssna på mig och säga att du förstår att jag är ledsen, trösta mig och hjälpa mig. Inte säga att det inte är så, inte säga emot.

Jag fick mig verkligen en tankeställare. Hur pratar jag med mitt barn om att vara ledsen och rädd? Är det skrämmande för mig själv att tänka på att min far kan dö och att jag därför vill förminska lite? Det är ju okej att vara ledsen. Vi vuxna kan ju ha svårt för det – man vill ju att ens barn ska känna sig trygg. Vi hade en bra pratstund på sängkanten efter det.

/Pappa till Ali, 9 år