Tyst vid matbordet

Tyst vid matbordet.mp3

Jag kommer ihåg när jag var liten och satt med mina föräldrar vid matbordet. Det hände ganska ofta att det blev helt tyst. För mig var det jättesvårt att hålla igång ett samtal. Jag behövde mycket tid och det var lättare för mig om jag fick hjälp, till exempel med stödtecken och bilder.

När det blev så här tyst kunde det kännas som att tystnaden bara växte och blev som en mur mellan mig och mina föräldrar. En mur som blev tjockare och tjockare. Jag minns hur jag tänkte: "Varför pratar de inte med mig? Vad har jag nu gjort för fel?" Skulden växte inom mig.

Jag hade önskat att mina föräldrar hjälpt mig mer. Att de hade sett hur jobbigt det var för mig. Det hade varit bra om de frågat hur det var för mig.

Då hade jag kunnat visa med hjälp av bilder hur jag kände mig. Då hade de kunnat hjälpa mig. Säga att det är okej att det är tyst ibland. Eller hjälpt mig att prata med dem med de hjälpmedel som jag hade.

/Anna, 22 år