Att försumma syskon

Att Försumma syskon.mp3

Jag heter Maritha och är mamma till Milla som har svår astma och allvarliga allergisymtom. Redan när Milla var 1 år och 8 månader fick hon en lillebror. Jag kände tidigt oro för att inte räcka till för två småbarn varav ett hade stora och ökande medicinska behov samt behov av specialkost och miljöanpassning.

Svårigheterna blev riktigt tydliga, och min oro bekräftades, när Milla och jag efter några dygn på sjukhus för behandling av hennes astma kom hem igen. Jag tror lillebror var ca 1 ½ år och han och pappa stod på trappan för att möta oss. Lillebror såg rakt igenom mig. Såg mig inte. Jag var utraderad för honom efter att ännu en gång ha försvunnit ur hans lilla värld. Det gjorde så ont!

Vi fick förstås arbeta för att återskapa relationen och jag ägnade mig extra mycket åt honom en period. Men att behöva hantera akut sjukdom är inget man kan skjuta framför sig, det behöver man ta om hand där och då vilket gjorde att detta hände även fler gånger. Mamma kanske fanns på plats när han la sig för att sova på kvällen men på morgonen var både hon och syrran borta igen.

Jag fick bevisa gång på gång att jag var värd hans förtroende och kärlek och det dåliga samvetet låg som en filt över axlarna. Vi hade som tur var ett skyddsnät av nära släktingar omkring oss som kunde ge stöd, men jag är mycket medveten om att alla i liknande situationer inte har det så.

Allt eftersom barnen blivit äldre har vi pratat om känslor och situationer som kommer med sjukdomen. Att det inte finns en direkt koppling mellan att ge vård och omsorg och att ge och känna kärlek. Oftast sker båda delar inom familjen, alla barn behöver ju både omsorg och kärlek. Vid sjukdom kommer också vård in i familjelivet och kan få stort fokus och kräva mycket tid. Men det betyder inte att man älskar den ene mer än den andra.

Jag upplever att barnen idag har en fin relation med varandra. Det hade de nog inte haft utan förståelse för att det kan vara rättvist även om det är olika. Tror och hoppas jag. Rättvisa blir lätt en hederssak för barn och vi vuxna får så lätt dåligt samvete.

/Mamma Maritha