Hittade min identitet

hittade min identitet.mp3

Hänger beroendet av andra och ens identitet ihop? Ja, det tycker jag att det gör.

Jag menar inte det beroende som har att göra med att man får praktisk hjälp. Det handlar mer om att definiera sig som person. Om man låter sina föräldrar tränga in för nära i sitt eget liv så blir man inte en egen person. Jag tänkte mycket på sånt redan när jag var barn.

Tidigt bestämde jag mig för att mina föräldrar – framförallt pappa – inte skulle få följa med in till doktorn. Det var mitt mål. Jag tror att jag var 12 när jag bara sa:

– Nej, jag vill vara själv med doktorn.

Pappa var jättestressad och obekväm när han var med på mina läkarbesök. Vi kom ofta i god tid till läkaren. Pappa vankade omkring i korridoren och började sen bråka med sjuksköterskan. När vi kom in i undersökningsrummet var det så laddat. Det var som att det skulle hända en katastrof om det visade sig att jag blivit sämre. Som om han förväntade sig en superprestation av mig, ungefär att jag skulle springa maraton.

Han sa det aldrig men det kändes ständigt så. Nu som vuxen tror jag att det hängde ihop med mina föräldrars sorg kring min funktionsnedsättning, som de så klart hade. Det handlade om sorg och rädsla.

Ett sätt för mig att må bättre var att klippa den här tajta relationen och klara mig själv på läkarbesöken. Mina föräldrar gick med på det direkt. De ifrågasatte inte, och har, inte trängt sig på så mycket. Men de brydde sig till 100 procent.

Nu är jag vuxen. Det är att vara en egen person – man går in i en annan fas. Det har varit viktigt för mig. När man har en funktionsnedsättning så blir det här ännu viktigare. Man behöver säga till sig själv att jag är en egen person. Jag klarar mig själv och det är jag som bestämmer hur jag vill ha det i mitt liv.

/Stina, 46 år