Redogörelse från deltagarna i projektet om koordinatorstöd

Här följer en redogörelse från deltagarna som närvarade vid nätverksträffen kring projektet "Koordinatorstöd för föräldrar som har barn med funktionsnedsättning" hösten 2020.

Felicia Mouras, koordinator, Malmö berättade en del kring koordinatorstödet i kommunen, att det är ett anhörigstöd som involverar hela familjen. Syftet är att minska den fysiska, psykiska och sociala belastningen i familjen.

Det som är specifikt för Malmö är att koordinatorstödet just nu är avgränsat till att erbjudas anhöriga med barn under 18 år, där barnet har insatser från barnenheten, exempelvis korttidsvistelse eller boende enligt LSS, vilket omfattar cirka 235 barn i Malmö.

– Vi jobbar med ett utökat perspektiv och har fokus på hela familjens behov. Tillsammans med familjen kartlägger vi behoven, prioriterar och samordnar olika stödinsatser. Allt i samråd med anhöriga och vi utgår alltid från det önskemål som föräldern har. Vi följer till exempel med på möten och hjälper till med olika ansökningar med mera.

Felicia Mauras berättar att familjerna ofta är tacksamma för stödet de får från en anhörigkoordinator och att hon känt att hon kunnat bidra och stötta.

Clara Edvardsson, Koordinator i Gislaved:
– Vi kom med sent i projektet och har inte varit igång så länge. Därför har vi ännu inte hunnit påbörja stöd till några familjer än. När vi hörde talas om projektet såg jag direkt att det kunde vara en vinst för oss att vara med, berättar hon.

Dessvärre, fortsätter Clara Edvardsson, har situationen i kommunen med bland annat neddragningar gjort att arbetet inte framskridit som hon hoppades.

– Just nu är det som en vägg vi inte kommer igenom. En del neddragningar påverkade starten negativt och senaste tiden med coronapandemin har gjort att mycket har stannat av. Vi tror fortsatt på koordinatorstödet inom kommunen. Det är en yrkesmässig och personlig möjlighet att kunna hjälpa människor, men just nu känns det svårt att veta hur vi ska gå vidare.

Sedan stod Katarina Dexe, koordinator, och Lena Persson, projektansvarig i Hörby kommun på tur. De berättade om sitt arbete genom en ingående fallbeskrivning. Den beskrev väl koordinatorns arbete i en familj där i stort sett samtliga familjemedlemmar hade någon form av diagnos inom autismspektrat och där mamman behövde stöd på möten i skolan som gällde yngsta sonen.

– Det finns hela tiden så många olika perspektiv på mammans mående och många olika orossaker i familjen, det är en komplex familjesituation.

Ett råd från deltagarna var att försöka få handledning när det handlar om så komplexa problem i en familj.

Karlstad kommun är den kommun som arbetat längst med koordinatorstöd och är nu inne på sitt fjärde år. Carin Wallman och Anette Petersson arbetar båda som koordinatorer i Karlstad kommun och valde att sätta fokus på den kommunikationsplan som ligger till grund för stora delar av deras arbete.

– Vi kan inte jobba i egna stuprör utan måste samverka med både andra kommunala verksamheter och även regionens verksamhet, konstaterade Carin Wallman och berättade om deras informationsarbete.

– För att förmedla vad personlig koordinator kan innebära har vi en tydlig och enhetlig presentation när vi är ute och berättar om vår verksamhet. Vi ger alltid en bakgrund där vi visar en nätverkskarta, den speglar mängden kontakter som kan finnas runt en person och/eller familj.

De förklarade vidare att de är noga med att understryka att de inte övertar någon annan yrkesgrupp arbete, att de inte för föräldrarnas talan och hela tiden jobbar för att ha en dialog.

– Vi pratar om vikten av samverkan, att vi jobbar med samma familjer. För att få igång samtalen och visa vad vi kan bistå med använder vi ofta en fallbeskrivning, ett case. Det visar tydligt vad vi kan göra och vad vi inte gör, sa de och förklarade vidare:

– Kommunikationsplan ser vi som oerhört viktig. Det är vår arbetsplan. Vi jobbar med ett årshjul, som utgår från skolans terminer. Vår kommunikationsplan ligger som en del i vårt årshjul.

Fördelen med årshjul, menar de är att arbetet blir väldigt strukturerat.

– Vi lägger till exempel in informationsaktiviteter där det är lite lugnare under året. Vi jobbar även med ett årshjul för föräldrarna. Det här arbetssättet har gett bra resultat. Numera är vi en verksamhet som räknas med inom kommunen.

Katja Nilsson, Trelleborgs kommun valde i sin tur att lyfta arbetet med Gemensam plan. Hon berättade inledningsvis att hon haft 32 familjer aktuella, och gjort 13 avslut.

– När det började trilla in fler familjer, då började jag använda den gemensamma planen, som är ett fantastisk hjälpmedel. Redan vid andra mötet har jag ett tydligt informativt möte, där lyfter jag vad kan göra. Där skriver vi in max tre punkter, som vi ska arbeta med aktivt parallellt. Vi diskuterar hur punkterna ska prioriteras och vad familjen vill ha hjälp med. Att föräldrarna själva får prioritera, att det inte är så många saker samtidigt som de ska ha fokus på underlättar för dem, berättar hon.

Vid tredje mötet berättar Katja att hon går igenom punkterna och vad som är realistiskt att göra.

– Vi är noga med att fylla i alla punkterna i planen, vem som gör vad och när det ska vara gjort. Planen finns sedan med vid alla våra möten. Så fort något blir klart stryker vi. Det är viktigt att se att saker blir klara, betonar hon.

Katja Nilsson understryker att planen är ett viktigt arbetsredskap. Att det är ett enkelt sätt att hålla koll på ärendena.

– Varje gång vi haft möte skriver jag upp vad vi pratat om. Det är bra för familjerna, de blir mer delaktiga och får mer egenmakt, tack vare planen. Kan varmt rekommendera att man börjar använda den, speciellt om man har många familjer samtidigt.

Hon betonar att det är många familjer som behöver extrem tydlighet. Tack vare den gemensamma planen blir det överskådligt och enkelt att förstå. Och att se resultaten, de små detaljerna där vi kommit vidare kan vara extremt värdefullt för många föräldrar.
Att föräldrarna själva får prioritera, att det inte är så många saker samtidigt som ni ska ha fokus på.

Helen Larsson, koordinator, och Lena Sjöström, projektansvarig, i Vänersborgs kommun berättade att koordinatorstödet organisatoriskt är placerat under vård, stöd och utrednings-förvaltningen i kommunen och att samarbetet med biståndsenheten är särskilt viktigt.

Helen Larsson förklarade att de flesta hon har kontakt med hittar till henne på egen hand. De pekade sedan på några framgångsfaktorer och poängterade värdet av att ha med sig ledningen.

– Att ha med ledningen är a och o. Likaså samverkan med andra huvudmän, till exempel skolan och brukarorganisationer, som FUB med flera.

Ett intressant förslag som Helen Larsson och Lena Sjöström väckte var att att även fungera som ett stöd till kommunens anställda som har barn med funktionsnedsättning, i de fall där de sjukskrivs på grund av en ökad belastning beroende av deras livssituation.

När det gällde utmaningar tog Helen Larsson och Lena Sjöström upp marknadsföringen, information om koordinatorrollen och hur den ska beskrivas. Även de lyfte fram att det är viktigt att vara tydlig med att de inte ersätter andra professioner i kommunen, utan fungerar som ett extra stöd.

Julia Sandklef och Nina Säferström, stadsdelen Askim-Frölunda-Högsbo i Göteborg tog upp lite kring målgrupp, hur man hittar till koordinatorstödet och hur processen sedan är innan beslutet om stöd tas.

– Vi har ett tillvägagångssätt som är lite annorlunda. När det gäller vår målgrupp brukar vi säga att det handlar om familjer som av olika anledningar inte får ihop sin vardag. Utgångspunkten är att det är något som inte fungerar kring barnet/barnen. Familjen har oftast många kontakter. Många av föräldrarna som vi träffar går på många möten, eller så saknas det möten. Det är oftast familjer som inte vet vilka rättigheter de har. Familjer som inte klarar av att själva söka information på nätet, konstaterar de.

– Hur får man kontakt med oss? Vi är inte publika och finns inte på hemsidan. De vi arbetar med kommer till oss via någon remittent, som skola, socialtjänst, kyrkan, anhörigkonsulent med flera. Det är någon av dem som har kontakt med familjen och ser att det är mycket och att de behöver stöd.

De redogjorde sedan för hur processen är inför ett beslut om stöd eller inte, för en familj.

– Till att börja med ringer vi upp och ställer rätt många frågor. Sedan ber vi få återkomma, vilket ger oss tid att funderar på om det är en familj för oss. När vi tagit ställning återkommer vi till remittenten. Vi försöker alltid hänvisa vidare, om det inte är något för oss.

När man bestämt att det här är en familj i behov av deras stöd kontaktar remittenten familjen.

– Första steget är ett gemensamt besök, där vi, remittenten och familjen träffas. Därefter funderar vi på olika håll och bestämmer tid för en återkoppling. Nästa steg är en kartläggning för att se hur det ser ut runt familjen.

– Erfarenheten har gjort att vi arbetat fram den här processen. Det gör vi för att vi ska komma så rätt som möjligt och INTE bara bli ännu en kontakt för familjen.

Förutsättningarna för att vi ska kunna jobba så här är att vi är kända i vår stadsdel, poängterar de och berättar om att de är ute och informerar inom alla verksamheter i stadsdelen.

– Skolorna vet om oss, olika enheter inom socialtjänsten med flera. Vi jobbar i en stad som har en fantastisk lotsverksamhet i Göteborg. Vi har också ett väl fungerande arbete med gemensamma planer. Samverkan fungerar väldigt väl. Därför kan vi vara spetsen på pyramiden. Hos oss finns helt enkelt alla delar i pyramiden som socialstyrelsen rekommenderar i kunskapsstödet: Vägar till förbättrad samordning av insatser för barn med funktionsnedsättning.

En fråga från deltagarna gällde slutligen hur de tar ställning till behovet av stöd för enskilda familjer?

– Vi har utvecklat en slags fingertoppskänsla, då vi har haft förmånen att ha varit igång i många år och att ha jobbat tillsammans länge. Jag skulle säga att det är lättare att beskriva när vi inte tar uppdraget, vilket till exempel kan vara då det pågår ett utredningsarbete. Vi brukar säga att om det finns adress på någonting, till exempel skolan, då brukar vi dra öronen åt oss. Då är det dit familjen istället ska vända dig. Det ska mera vara den här känslan att familjen inte får ihop det. Vi brukar säga att vi smörjer samverkanssystemet.

Läs reportaget från nätverksträffen 

Text: Agneta Berghamre Heins
Publicerad 2020-12-14

Senast uppdaterad 2021-09-30 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson