Delad utsatthet vid hemvård av äldre

Alexandra Jarlings avhandling fokuserar på den situation som uppstår när personal tillsammans med anhöriga ska vårda äldre i deras hem. Foton: Privat/Pexels

Alexandra Jarlings avhandling fokuserar på den situation som uppstår när personal tillsammans med anhöriga ska vårda äldre i deras hem. Foton: Privat/Pexels

En gemensam utsatthet i en svår situation men med skilda perspektiv. Det befinner sig äldre som vårdas hemma, deras anhöriga samt omsorgs- och vårdpersonalen i. En ökad medvetenhet om detta kan leda till ett mer välfungerande samspel och en bättre vård samt bättre hälsa för alla inblandade.

Det är en central slutsats i Aleksandra Jarlings avhandling "Delad utsatthet: Vård i hemmet ur äldre människors, anhörigas och professionella vårdares perspektiv." Avhandlingen fokuserar på den komplexa situation som uppstår när omsorgs- och vårdpersonal tillsammans med anhöriga ska vårda äldre i deras hem. Avhandlingen bygger på intervjuer där samtliga inblandade får komma till tals.

– Det är oerhört viktigt att belysa hur anhöriga, vårdare och de äldre själva upplever sin situation. Jag har tagit det här gemensamma greppet och utgått från individuella berättelser. Det är där man måste börja. Vi är väldigt bra på att presentera ekonomisk statistik men mindre bra på att beskriva erfarenheter och upplevelser, säger Aleksandra Jarling, universitetslektor vid Akademin för vård, arbetsliv och välfärd, Högskolan i Borås.

Totalt utfördes 36 kvalitativa intervjuer (10 anhöriga, 12 äldre som vårdas hemma och 14 professionella vårdare). Det visade sig att alla inblandade känner en slags utsatthet. Vårdpersonalen upplever att de inte ges tid nog för att kunna erbjuda en bra vård och omsorg. De har dåligt samvete för att de inte hinner med. De äldre känner att deras hem invaderas av hemtjänst och andra professioner. Att de förlorar kontrollen över sitt liv och kan drabbas av skuldkänslor för att de utgör en belastning för sina anhöriga.

Anhöriginsats tas för given

De anhöriga upplever att deras insats inte uppmärksammas utan tas för given. Och det gäller så väl konkreta insatser som på det känslomässiga planet.

– Det handlar inte enbart om praktisk avlastning för de anhöriga. Det framgår väldigt tydligt i min avhandling vilket oerhört känslomässigt engagemang man lägger ner och vilket pris man får betala i det egna vardagslivet, berättar Aleksandra Jarling,

Viktig insikt

Aleksandra Jarling menar att det utgör en viktig insikt att inse att det handlar om en delad utsatthet i en svår situation. Om alla inblandade blev medvetna om detta skulle det kunna leda till ett bättre samspel och bättre vård.

– Men jag vill vara tydlig med att det inte handlar om en osämja mellan personal och anhöriga. Utan det handlar helt enkelt om att det inte finns tid och resurser.

Därför borde insikten om den delade utsattheten spridas i hela vårdkedjan, anser Aleksandra Jarling, och öka medvetenheten om hur olika perspektiv är beroende av vilken roll man innehar. Till exempel om man är anhörig, politiker eller tjänsteman.

Ett ansvar som aldrig vilar

De anhöriga beskriver att de aldrig kan koppla av, även om de är hemma, på ett kalas eller en semesterresa. Telefonen kan ringa när som helst. Så även om de inte behöver stå till tjänst rent praktiskt, innebär det en oro att inte vara närvarande i den äldre människans hem. Även när det gäller de som bor ihop med den omsorgsbehövande råder en ständig beredskap.

– Ett konkret exempel är hur man sover om nätterna. Man kan liksom aldrig riktigt somna och sova ordentligt när man har någon hemma som är orolig och som inte kan klara sig på egen hand fullt ut utan har ett stort vårdbehov.

En emotionell paradox

Man skulle kunna tycka att vården borde ansvara för vårdinsatserna. Samtidigt uttrycker de anhöriga att de vill ha ett ansvar, berättar Aleksandra Jarling.

– Jag vill kunna hjälpa pappa så mycket jag kan. Det finns en väldig dubbelhet i detta, man både orkar och inte orkar, man både vill och inte vill.

Denna dubbelhet innebär en ständig känslomässig bergochdalbana. Ett emotionellt dilemma att brottas med som tär på krafterna.

Aleksandra Jarling tycker att det hade varit bra om anhöriga, om de vill, hade erbjudits stödsamtal med kurator eller psykolog. Eller att delta i gruppmöten med andra anhöriga där man kan dela erfarenheter.

Ansvar i knäet

Samtidigt framhåller hon att anhöriga särskilt efterfrågar att bli sedda för jobbet de lägger ner. Anhöriga upplever ofta att de fått ett ansvar i knät som de inte frågat efter och att deras insatser tas för givna. En del känner sig till och med utnyttjade av kommunen.

– Till exempel vid en biståndsbedömning som inte beviljas när det finns en fru i hemmet och en dotter som är så duktig. Men att dottern å andra sidan kanske har fått gå ner i arbetstid för att orka med jobbet, det tar man inte med i beräkningen.

Frågan borde därför lyftas till en mer central nivå, anser hon. Mer resurser borde satsas så att de professionella vårdarna ges möjlighet att axla ansvaret som ytterst åligger dem – att se de anhöriga och bekräfta deras insatser.

– Det individuella perspektivet bör inkorporeras när man lägger fram riktlinjer, rutiner och lagstiftning. Det tenderar vi att glömma bort när vi fastnar i att enbart prata om ören och kronor.

I stället borde man se möjligheterna till bra vård genom delaktighet och skäliga arbets- och levnadsvillkor.

– Perspektiv borde utgå från dem som faktiskt lever med detta. Hur är det för de anhöriga? Vad händer med deras livssituation? Att gå från att inte ha något ansvar alls till att få ett ansvar som man inte valt? Det är där vi måste börja annars har vi börjat i fel ände, summerar Aleksandra Jarling.

Text: Erik Skogh

Läs avhandlingen

Senast uppdaterad 2021-10-08 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson