Covid-19: Nya utmaningar och möjligheter för EU:s informella omsorgsgivare

Stecy Yghemonos från Eurocarers.

Stecy Yghemonos från Eurocarers.

Under pandemin har situationen för EU:s informella omsorgsgivare försämrats och synen på vilka samhällsaktörer som står för det mest effektiva stödet radikalt förändrats. Särskilt när det gäller apotekens och allmänläkarnas roll, enligt en ny rapport från Eurocarers.

Vid ett webbinarium den 25 maj presenterade Eurocarers sin rapport "COVID-19 and informal carers: improving care integration for better outcomes". Den visar bland annat att under pandemin har hälso- och sjukvården gått om omsorgerna när det gäller vem som anses stå för det mest effektiva och välfungerande stödet och servicen.

– Det är något helt nytt, släkten är fortfarande viktigast men synen har förändrats, särskilt när det gäller apoteken och allmänläkarnas roll, framhöll Stecy Yghemonos från Eurocarers.

Enligt rapporten är rankningen följande: Apoteken ligger på 40 procent och är nästan ikapp insatsen från släkten på 42 procent. Allmänläkarna och vänner och grannar ligger numera nästan lika på 21 procent respektive 22 procent. Följda av övrig offentlig vård och omsorg på 18 procent.

Enkät på tio språk

Rapporten vilar på en enkätstudie online som Eurocarers utförde mellan 24 november 2020 och 8 mars 2021. Enkäten fanns tillgänglig på tio språk och Nka har varit aktiv i genomförandet av studien. Totalt deltog 2 468 informella omsorgsgivare. De flesta var välutbildade medelålders kvinnor och en betydande del av respondenterna kom från Sverige.

– Enkäten visar, kanske föga överraskande, att de närstående främst upplever att den sociala isoleringen har ökat på grund av covid-19. Men även att man förlorat mycket av det stöd och den service som man tidigare brukade få från hälso- och sjukvården och omsorgerna.

Men särskilt hårt tryckte Stecy Yghemonos på att 67 procent av de närstående uppgav att deras psykiska hälsa hade försämrats under pandemin. Även omsorgsbördan hade ökat, enligt respondenterna. Ökningen var 17 procent, vilket innebär att snittet för de informella omsorgsgivarnas insats i EU nu ligger på 54 timmar i veckan.

Intensivare insatser

Omsorgsinsatserna blev även mer intensiva, i och med att de närstående fick lägga mer tid på psykologiskt stöd, hjälpa till med att upprätta digital kommunikation och annat praktiskt som inte hälso- och sjukvården och omsorgen stod till tjänst med.

– Mer än hälften av de informella omsorgsgivarna upplevde att de inte fick det stöd de behövde. Hälso- och sjukvården och omsorgerna behöver därför fungera bättre ihop i kristider, sa Stecy Yghemonos och framhöll även att frivilligorganisationerna är viktiga och behöver stödjas mer i framtiden.

Tre nationella exempel

Efter den inledande föreläsningen följde tre exempel från tre europeiska länder på hur de mött pandemins utmaningar.

Claire Cairns, Coalition of Carers in Scotland (COCIS).

Claire Cairns, Coalition of Carers in Scotland (COCIS).

Först ut var Claire Cairns från Coalition of Carers in Scotland (COCIS). I Skottland bedriver man sedan en tid tillbaka ett samarbete med de informella omsorgsgivarna – Euqual parnters in care.

– Det handlar om att uppmärksamma de informella omsorgsgivarna som just omsorgsgivare i stället för omsorgskonsumenter, sa Claire Cairns.

Till exempel genom att låta närstående ingå i vård- och omsorgsplaneringen som likvärdiga deltagare.

– När covid-19 kom hade vi det bra förspänt. Sex civilorganisationer är engagerade för de informella omsorgsgivarnas sak och vi har bra kommunikation med regeringen, berättade Claire Cairns och fortsatte:

– Därför fanns det snabbt digitala hjälpmedel på plats. De närstående erbjöds extra avlastning för att kompensera för utebliven service och det betalades ut pengar för att täcka extrakostnader.

De informella omsorgsgivarna utgjorde en prioriterad grupp för covid-19-testning och tillhörde samma grupp som anställda inom hälso- och sjukvården. De räknas också som en prioriterad grupp när det gäller vaccineringen och likställs med kroniskt sjuka i riskgrupp.

Italien hårt drabbat

I Italien har de informella omsorgsgivarna drabbats hårt av samhällets nedstängning under pandemin. Det förklarade Giovanni Lamura från National Institute of Health and Science on Aging (INRCA IRCCS), Italien.

Italien vara ett av de länderna där stödet och servicen minskade mest och de informella omsorgsgivarna fick axla en tyngre börda. Ändå ser Giovanni Lamura ljuspunkter i mörkret.

– Utvecklingen har tidigare gått långsamt i Italien. Det var inte förrän 2017 som den första lagen infördes med fokus på informella omsorgsgivare, sa Giovanni Lamura.

Total överraskning

I och med lagen avsattes tjugo miljoner euro årligen för 2018, 2019 och 2020. Arbetet med att få lagen tillstånd har pågått sedan 2005 men blev alltså inte verklighet förrän tolv år senare. Men under pandemin klubbade dock oväntat ett nytt hälso- och sjukvårdssystem igenom vilket kom som en total överraskning för Giovanni Lamura.

– De informella omsorgsgivarna nämns inte specifikt men nu kan arbetet sätt igång för att uppmärksamma dem även i det nya systemet. Vi ska inte se det som att vi vill tillbaka till hur det var före pandemin utan att covid-19 kan leda till något nytt.

Långtidsstudie i Österrike

Nästa talare var Stefania Ilinca, European Centre for Social Welfare Policy and Research, Österrike. Hon presenterade en långtidsstudie gällande sjuksköterskors insatser före covid-19, under covid-19 och förhoppningsvis även efter covid-19.

I studien utgör äldre ett särskilt fokus. 150 sjuksköterskor och 50 000 vårdmottagare ska ingå. Studien pågår fram till 2024.

Även Stefania Ilinca vittnade om att samverkan mellan hälso- och sjukvården och omsorgen fungerar dåligt. I den avslutande diskussionen blev detta en central slutsats och man var överens om att lärdomar måste dras inför framtiden. Även om förutsättningarna var goda i Skottland instämde även Claire Cairns:

– Det behövs verkligen mer samverkan mellan hälso- och sjukvård och omsorgerna, slog hon fast.

Lika villkor

En annan gemensam synpunkt inför framtiden var att eftersom allmänläkarna ofta utgör den första kontakten är det viktigt att de kan identifiera informella omsorgsgivare och vägleda dem vidare i vårdsystemet. En annan gemensam synpunkt var att de närstående bör ingå på lika villkor i vård- och omsorgsteamet runt omkring den anhörige.

– Men det ska inte innebära att den informell omsorgen växer utan det är hälso- och sjukvården och omsorgerna som behöver utvecklas. Bördan ska inte öka för de närstående utan istället bör man ändra på balansen mellan informell och formell vård och omsorg, sa Stecy Yghemonos.

Ljus i mörkret

Situationen i Italien, som ändå kan mynna ut i något positivt, väckte föreläsarnas intresse och blev också ett samtalsämne under diskussionen.

– Från ett dåligt utgångsläge, som covid-19 dessutom förvärrat, har ändå pandemin gjort de informella omsorgsgivarna mer synliga och att de behöver stöd i olika former, sa Giovanni Lamura.

Stefania Ilinca instämde:

– Pandemin utgör ett bra läge för att lyfta fram de informella omsorgsgivarna och värdet av deras insats. Informella omsorgsgivare måste stödjas och hälso- och sjukvården och omsorgerna byggas ut. Annars har vi inte ett hållbart system i framtiden.

Läs hela rapporten "COVID-19 and informal carers: improving care integration for better outcomes" 

Text: Erik Skogh

Senast uppdaterad 2021-06-17 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson