"Anhörigperspektiv – möjlighet till utveckling" – Martina Takter

Text om Martina Takters föreläsning på Anhörigriksdagen 2020

Martina Takter, socionom och närståendekoordinator i Malmö stad, berättade under Anhörigriksdagen 2020 om en nationell kartläggning av kommunernas stöd till anhöriga, som gjorts i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Anhörigas Riksförbund.

Rapporten har rubriken: "Anhörigperspektiv – en möjlighet till utveckling?" och rubriken speglar väl kontentan av utredningen, konstaterade Martina Takter och redogjorde sedan kring några delar av kartläggningen.

Hon inledde med att ge lite basfakta om olika begrepp och vad man tolkar in i de olika begreppen.

I rapporten används begrepp som anhörigstöd, stöd till anhöriga och ett anhörigperspektiv. De olika begreppen påvisar olika saker på olika nivåer, samt att arbetet utförs av olika professioner.

– Det vi menar med anhörig i rapporten är en person som informellt stödjer, hjälper och/eller vårdar en person som har någon form av nedsättning, att den personer inte klarar sin vardag på egen hand. Det handlar om anhöriga i vid mening. Definitionen av anhörig är en relation, inte ett släktskap, förklarade Martina Takter och förtydligade att en stor del av anhörigas behov handlar om att den hjälpbehövande personen inte får sina behov tillgodosedda av samhället.

Vill försöka nyansera

– Att leva med varandra innebär att vi påverkas av varandras livssituation och mående. Därför har vi försökt avgränsa rapporten till det som handlar om stöd till anhöriga för deras egen del.

– Vad menas med stöd till anhöriga respektive ett anhörigperspektiv? Vad pratar vi om? Jag vill försöka nyansera, vad är det vi pratar om när vi pratar om stöd till anhöriga? Stöd till anhöriga är stöd och insatser som är riktat till anhöriga. Men det finns naturligtvis även stöd och insatser som syftar till både närstående och anhöriga.

Vad är då ett anhörigperspektiv? Det omfattar all offentlig verksamhet. Ett anhörigperspektiv förutsätter samverkan, samarbete och systematik, att man ser helheten, förklarade hon.

När det gäller anhörigperspektiv i kommunala förvaltningars verksamheter handlar det mycket om information; att visa vilka möjligheter som finns, var man vänder sig med mera.

– Varje verksamhet behöver också ta ansvar för kittet som finns mellan olika verksamheter, som till exempel färdtjänst. Det är viktigt att följa upp hur det ser ut i varje verksamhet när det gäller anhörigperspektiv.

Även när det gäller boende, dagverksamhet, korttids med mera, där anhöriga finns i periferin är det viktigt att respektive verksamhet tänker på hur man stöttar anhöriga och vem som ger dem stödet.

När allt stöd fungerar för den närstående kan man ändå ha behov för egen del, till exempel att få lära sig mer om en sjukdom, få prata med någon om sin livssituation med mera, poängterade hon.

Hög svarsfrekvens från kommunala förvaltningar

– Med kartläggningen ville vi få fram kommunernas syn på anhörigstöd i ett lite bredare perspektiv, förklarade Martina Takter.

Hon berättade att en enkät skickats ut till landets kommuner med frågor kring organisationen av anhörigstöd, vilket stöd som ges till anhöriga, olika stödformer och anhörigas delaktighet.

– Vi har försökt ringa in hur väl kommunen har implementerat ett anhörigperspektiv. Hur mycket har man till exempel låtit anhöriga varit delaktiga i beslut gällande den närstående?

Enkäten skickades till landets alla kommuner och förvaltningar, 169 kommuner svarade och sammantaget 227 kommunala förvaltningar. I rapporten är siffrorna kopplade till antalet svarande förvaltningar. Även den befolkningsstudie (2011 – 2018) som gjorts av Nka användes för att jämföra vissa parametrar.

– Nka:s studie visade att dubbelt så många anhöriga uppger att de fått stöd 2018 än tidigare, men fortfarande är det allt för få, 16 procent. Det är även många som anger att de överhuvudtaget inte erbjudits något stöd och inte vet var man ska vända sig. Studien från Nka visade även att det stöd som anhöriga önskade mest av allt är stöd i form av information och rådgivning, ekonomisk bidrag och utbildning, berättade Martina Takter.

När det gällde antal personer som arbetar 25 procent eller mer specifikt med stöd till anhöriga i förvaltningarna, visade kartläggningen till exempel att 29 procent hade 1-2 personer anställda, 17 procent hade fler än 3-5 personer anställda och endast 3 procent hade över 10 personer anställda.

Av svaren framgick även att av dem som arbetar mer än 25 procent med stöd till anhöriga på förvaltningarna har 29 procent en specifik strategisk funktion.

Det ställdes även frågor om samverkan. Svaren visade bland annat att civilsamhället har mer gemensamma aktiviteter riktade till anhöriga, än offentlig verksamhet.

Frågor angående stödformer till anhöriga gav svaren att en överväldigande majoritet av kommunerna kontinuerligt ger information till allmänheten om stöd till anhöriga.

Likaså ger flertalet kommuner information och utbildning till anhöriga om hur man ska bemästra sin situation. När det gäller psykosocialt stöd till vuxna anhöriga erbjuder i princip alla någon form av individuella samtal, en majoritet erbjuder också familjesamtal och gruppverksamheter. Däremot när det gäller efterlevandestöd är det endast 45 procent som erbjuder det, istället hänvisar man ofta till olika samfund för sorgestöd.

Stöd till barn saknas

Av kartläggningen framkom även att få kan erbjuda någon form av internetbaserat stöd. När det gäller barn under 18 år erbjuds psykosocialt stöd generellt i lägre omfattning än till vuxna, och väldigt få förvaltningar har efterlevandestöd till barn.

På frågan om förvaltningarna har möjlighet att ge anhörigstöd på annat språk, svarar 39 procent att det ges, några hänvisar till studieförbund eller att det saknades en efterfrågan, att tolk används vid behov. När det gällde olika stöd för den fysiska hälsan redovisade 50 förvaltningar att de erbjuder det.

Rapporten visar även att det är en övervägande majoritet som inte kan erbjuda olika typer av välfärdsteknologi eller e-hälsostöd. De flesta förvaltningar har inte heller möjlighet att genomföra webbsamtal med anhöriga.

Även anhörigas möjlighet till delaktighet kartlagdes. Till exempel visade kartläggningen att de flesta hade rutiner för att systematiskt tillämpa att anhöriga görs delaktiga vad gäller biståndsbedömningar, SIP och vad gäller genomförande- och individuell plan för den närstående.

Martina Takter avslutade med att konstatera att detta var ett litet smakprov från kartläggningen. Vill man ta del av rapporten i sin helhet: "Anhörigperspektiv – en möjlighet till utveckling?" finns den tillgänglig att ladda ner här.

Text: Agneta Berghamre Heins

Senast uppdaterad 2021-01-13 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson