Kanadensisk policy för rättigheter och erkännande av anhörigvårdare

Kanada har inte en nationell politik som ger anhörigvårdare lagstadgade rättigheter. Till följd av den historiska uppdelningen av befogenheter mellan federala och regionala regeringar när nationen skapades (1), hör områden som rör anhörigvårdare som hälso- och sociala tjänster och arbetsmarknad, generellt till regionernas ansvar. Den nuvarande konservativa regeringen har definierat anhörigvård som en arbetskraftsfråga och frågor som rör anhörigvårdare har förpassats till ministeriet för mänskliga resurser och social utveckling.

Kanada flagga

Få rättigheter för anhörigvårdare

Den federala regeringen har alltså föga lagstiftning som gäller anhörigvårdare. Men på 1990-talet kämpade en kanadensisk senator för lagstiftning om att stödja anhöriga som vårdade en närstående vid livets slut, Compassionate care benefit. Detta program ger ekonomiska bidrag genom sysselsättningsförsäkringen i upp till högst 6 veckor (2) till en person som måste vara frånvarande från arbetet för att ge vård eller stöd till en svårt sjuk familjemedlem som riskerar att dö inom 26 veckor (styrkt läkarintyg). Förutom detta program finns det inga direkta ersättningar till anhörigvårdare. Däremot finns det ett antal skattelättnader för vård av anhörig i hemmet. Det är också möjligt för anhörigvårdaren att göra skatteavdrag för en del av en familjemedlems sjukvårdskostnader.

För att förstå den kanadensiska situationen måste man också förstå - att bland de utvecklade länderna investerar Kanada och dess provinser och territorier minst pengar för hemtjänst och långtidsvård. Den underförstådda politiska inriktningen är att överlåta ansvaret för vården till familjerna.

 

Provinsiell lagstiftning för att erkänna och stödja anhörigvårdare

På regional nivå har Quebec gått längst i upprättandet av lagstadgade rättigheter och erkännande av anhörigvårdare, främst genom policy för vård i hemmet, Home Care Policy, som gjorde det klart att anhörigvårdare skulle betraktas som partners i vård och omsorg, men även som kunder med särskilda behov av tjänster. Man fastslog också att anhörigvårdares åtagande att vårda bör vara frivilligt.

I en anda av blandekonomi, inom vård- och omsorgsområdet, behöver samhällets vårdcentra som erbjuder vård i hemmet inte tillhandahålla alla dessa tjänster, men måste se till att de är tillgängliga från någon tjänsteleverantör. Dessa tjänster fördelas på grundval av en professionell bedömning.

Provinsen Nova Scotia har nyligen antagit en lagstiftning för att erbjuda anhörigvårdare ersättning. Ersättningen är inriktad på omsorgstagare med låga inkomster som har en hög grad av funktionshinder eller psykisk funktionsnedsättning, som fastställts genom en biståndsbedömning och som har en familjmedlem eller vän som ger hjälp eller stöd.

I Ontario fastställde Ontario Human Rights Commission en lagstiftning om diskriminering baserad på familjens ansvar och status. För närvarande förbjuder Human Rights Code diskriminering på grund av familjens status, men dess tillämpning är begränsad. Kommissionen för således fram ett nytt politiskt ramverk som breddats till att omfatta alla former av vård.

Canadian Centre for Elder Law i British Columbia (BC), drar slutsatsen av sina undersökningar att det inte finns någon central lagstiftning gällande anhörigvård i BC. Trots avsaknaden av en specifik policy, erbjuder alla provinser och territorier vissa tjänster till anhörigvårdare via hemtjänst, palliativ vård och program för funktionshindrade och särskilda avlastningstjänster.

 

Effekter av lagstiftning, gränsvärden och lärdomar

Konsekvenser för utarmning av anhörigvårdare

På federal nivå, var utnyttjandet av Compassionate care benefit så lågt att förändringar infördes för att säkerställa en större tillgänglighet. Dessa innefattade att vidga definitionen av "familjemedlem" till att omfatta en vidare grupp och att förlänga den period inom vilken den åtta veckors långa ledigheten kan tas ut. Trots detta är det mycket få människor som ansöker om förmånen. Främst beror detta på att man måste vara berättigad till arbetslöshetsstöd, liksom att byråkratin kring ansökningar är krånglig.

Skattemässiga lättnader på både federal och provinsiell nivå har många nackdelar, den är regressiv och gynnar höginkomsttagare mer än låginkomsttagare, eftersom nästan alla skattelättnader inte behöver återbetalas. Folk som inte betalar skatt får alltså ingenting. För att erhålla flera av dessa förmåner måste du göra egna utlägg, medicinska kostnader och andra indirekta kostnader för vård och omsorg som kan ersättas. Ersättningarna ger minimala belopp som inte är tillräcklig kompensation för ekonomiska förluster (Keefe & Rajnovich, 2007). Detta är också fallet för den enda återbetalningspliktiga ersättningen.

Bidragen för anhörigvårdare i Nova Scotia har just införts, så det är svårt att bedöma dess effekter. Men det är uppenbart att det erbjudna beloppet är symboliskt - endast anhörigvårdare med mycket låga inkomster är stödberättigande. Det är alltså mer av en social trygghetsåtgärd än en form av erkännande av anhörigvårdares arbete och omkostnader.

 

Påverkan på anhörigvårdare, personal och på organisationer för hälsa och socialtjänstsystem

I Quebec, som är det enda området med en tydlig policy för anhörigvårdare, finns både positiva effekter och allvarliga begränsningar för anhörigvårdare och hälso- och socialtjänstsystemen. Trots att anhörigvårdare definierats som potentiella kunder i systemet med en viss rätt till biståndsbedömning och särskilda tjänster, anslog inte ministeriet för hälsovård och social service särskilda medel, annat än för avlastning, för att förverkliga sin politik.

En aktuell studie i Quebec (Guberman et al., 2005) visade att hemtjänstpersonal vid "frontlinjen" har värderingar när det gäller familjen, familist values, som definierar vård och omsorg först och främst som en familjeangelägenhet där den offentliga sektorn kommer i andra hand och att de ofta påverkar den underliggande vårdpolicyn i den riktningen. Men i den dagliga verksamheten konfronteras de med verkligheten, att anhörigvårdare ofta är överbelastade och inte får tillräckligt stöd och att vissa kanske också behöver avlastas från en del av sitt arbete.

Trots policyn som fastslår den frivilliga karaktären av anhörigvård och anhörigvårdarnas rättigheter är den verkliga inriktningen i Quebec, liksom i alla övriga provinser och territorier, att fortsätta att skära ner på timmar för hemtjänst, stödtjänster för anhörigvårdare och antalet offentligt finansierade långvårdsplatser och underförstått att engagera familjer att ta hand om det som blir över.

När man jämför den kanadensiska lagstiftningen och det erkännande anhörigvårdare får med situationen i USA eller med andra anglosaxiska länder, är det slående hur lite som finns här. En kort presentation av USA: s policy gör detta mycket tydligt.

År 2000 antog den federala regeringen National Family Caregiver Support Program (NFCSP) "som innebär både nationellt erkännande av och engagemang för att ge direkta stödtjänster till anhörigvårdare" (Friss Feinberg et al., 2004, 2) och var den första nationella lagstiftningen som rörde anhörigvårdare som antagits sedan 1970.

Under 2006 antogs Lifespan Respite Care Act, en lag som vidgade tillgången till avlastningstjänster genom konkurrenskraftiga tillskott till statliga avlastningsverksamheter. Obama-administrationen har antagit lagstiftning för att stödja familjer för krigsveteraner och skadade soldater (3), och flera delar av lagstiftningen behandlas i kongressen för att utöka Family Medical Leave Act (FMLA) för att gälla fler grupper av mottagare och att utöka de aktiviteter som denna ledighet kan användas för. För närvarande kräver FMLA av privata arbetsgivare med minst 50 anställda och offentliga arbetsgivare, oavsett storlek, att man förlänger arbetsskyddad obetald ledighet för anställda för att ta hand om en förälder, make/maka eller barn med ett allvarligt hälsotillstånd, utan att man ska behöva vara rädd för att äventyra sina anställningar. Anhörigvårdare i USA har också tillgång till ett antal skattelättnader och man utreder ett lagförslag för att stödja anhöriga som vårdar en närstående i livets slutskede.

Varför är situationen i Kanada så olik den i USA och andra anglosaxiska länder och varför faller vård och omsorg i hemmet ständigt bort från den politiska dagordningen? Jag skulle vilja föreslå ett par hypoteser (4). För det första, förekomsten av många skattelättnader tillfredsställer de som har inkomst, eftersom de kan köpa sig ur de värsta problemen, eftersom det finns en blomstrande privat hemtjänstmarknad.

För det andra, i Kanada är anhörigvård i hemmet nära kopplat till hälsa och ses ofta främst som lösningen på problem med överbefolkade rum på akutmottagningar och på avdelningar. Således är chefer under stark press att flytta äldre personer med kroniska sjukdomar till att återvända till sina hem, där anhörigvårdare ses som viktiga resurser i samhället för att sköta dem. Detta sammanfaller med den starka underförstådda "familist-ideologin" i de politiska riktlinjerna i Kanada och provinserna.

I Quebec betecknas familjer och resurser i samhället som huvudansvariga för stöd till bräckliga äldre personer (Ministère des affaires sociales, 1985). De blir "uppmuntrade", om inte tvingade, att ta på sig detta ansvar genom den låga nivån på tillgängligt stöd. Enligt Barusch (1995) och Finch (1989), är denna restriktiva hållning den mest effektiva för att tvinga fram ett engagemang för informell vård och omsorg hos familjen. Trots ett resonemang om frivilligt deltagande i vården och omsorgen, visar bristen på konkreta åtgärder och tjänster på den verkliga "familist-ideologin" i Quebec och i Kanadas politik.

Denna inställning gör det svårt för grupper för anhörigvårdares rättigheter att bygga upp en rörelse för anhörigvårdare över hela Kanada, och även inom Quebec, på grund av att regeringarna vägrar att finansiera denna rörelse. Detta står i kontrast till situationen i andra länder där rörelser för anhörigvårdare har gjort stora inbrytningar i utvecklingen av erkännande och lagstiftning för anhörigvårdare.

(1) Kanada är en federation av tio provinser och tre territorier.
(2) Ledigheten är åtta veckor, men bara sex betalas.
(3) Till exempel finns en lagstiftning som bemyndigar Veterans' Affairs att betala ett månatligt belopp (år 2010 upp till 2 350$) till en familjemedlem eller vän som är utsedd som personlig vårdare för en svårt skadad krigsveteran som uppfyller vissa kriterier.
(4) Tack till Sheila Neysmith för några av dessa ideér.

Svensk översättning: Ulf Ärnström
Redigering: Fredrik Jansson

Senast uppdaterad 2013-05-16 av Paul Svensson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson