Anhöriga och policyagenda i EU

Frågor om vård som ges av anhöriga är sakta på väg upp på de nationella politiska agendorna. En av de främjande faktorerna i denna process är att de som arbetar med policys, riktlinjer, inom EU inser att populationen åldras, och medan den stora majoriteten av äldre lever ett hälsosamt och oberoende liv - ökar ju risken av att bli bräcklig och beroende ju äldre man blir. Vård ges av anhöriga, oavsett ålder, till närstående i alla ålderskategorier - att vårda en närstående omfattar inte bara äldre människor. Det "åldrande" samhället har bidragit till att göra det ökande behovet mera synligt.

Flagga

Det finns en växande medvetenhet om den centrala roll som anhörigvårdare har. Utan denna ovärderliga resurs från anhöriga skulle vården och omsorgen inte klara av uppgiften, varken praktiskt eller ekonomiskt. Den ökande medvetenheten avspeglas också i antalet anhörigorganisationer som växer i länderna inom EU. Men hur är det med den politiska agendan? Och vilken verkan har EU på anhörigvårdare? Vad kan anhörigvårdare själva göra för att se till att EU tar initiativ till att stötta dem?

 

Hur arbetar EU?

För att svara på denna fråga är det viktigt att förstå hur EU egentligen arbetar och hur utvecklandet och beslutsfattandet av riktlinjer går till. Och motsatsen till vad man tror, så är inte ens processen komplicerad, vilket syns i figuren nedan:

EU figur

Här krävs en liten förklaring. Tre institutioner är involverade när det gäller att föreslå, anta och implementera lagar – EU-kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet. Varje institution har sin specifika roll med särskilda skyldigheter:

EU-kommissionen förbereder förslag på nya lagar som de sedan presenterar för EU-parlamentet och ministerrådet. Kommissionen sköter den dagliga verksamheten när det gäller implementering av EU:s riktlinjer och spendering av kapital, samt kontrollerar om medlemsstaterna följer de Europeiska avtalen och lagarna. Om någon stat bryter mot reglerna kan kommissionen gå vidare med ärendet till den Europeiska unionens domstol. Kommissionen består av 27 kommissionärer, en från varje medlemsstat, som assisteras av ca 24 000 tjänstemän, vilka de flesta arbetar i Bryssel.

Kommissionen representerar och försvarar EU:s intressen i helhet. Kommissionärerna företräder inte sitt lands regering, utan var och en har ansvar för ett specifikt policyområde. Presidenten och kommissionärerna är valda för en period på fem år som sammanfaller med valet av Europaparlamentet. En ny kommission valdes in i februari 2010.

Ministerrådet består av ministrar från varje medlemsstats regering och är det högsta beslutande organet inom EU – alla förslag måste godkännas av ministerrådet före implementering. I de flesta fall måste ministerrådet nå en uppgörelse med EU-parlamentet för att kunna införa en ny lag. I ministerrådsmötena deltar de ministrar som ansvarar för de punkter som diskuteras – om frågorna rör till exempel hälsa, då är det hälsoministrarna som hanterar ärendena och vid sociala frågor är det hälsoministrarna o.s.v.
Varje land har ett antal röster i rådet, som avspeglar storleken av deras population. De flesta beslut avgörs i majoritetsval, fast mer känsliga ärende såsom utlands- och säkerhetspolitiska frågor kräver enhällighet.
Upp till fyra gånger om året träffas medlemsländernas högsta ledare i så kallade EU-toppmöten. Det är under dessa möten som ramverken för all utveckling av EU:s riktlinjer fastställs.

Den tredje institutionen, EU-parlamentet, är EU:s enda direktvalda organ. Parlamentsledamöterna representerar EU-medborgarnas intressen och väljs vart femte år av väljare från de 27 medlemsstaterna. Det sista valet hölls i juni 2009
Parlamentet består av 736 medlemmar med olika partitillhörigheter som är fördelat enligt följande:

  • Europeiska folkpartiets grupp (265 ledamöter)
  • Socialdemokratiska gruppen (184 ledamöter)
  • Alliansens liberaler och demokrater för Europa (84 ledamöter)
  • De gröna/Europeiska fria alliansen (55 ledamöter)
  • Europeiska konservativa och reformister (54 ledamöter)
  • Europeisk enad vänster/Nordisk grön vänster (35 ledamöter)
  • Frihet och demokrati i Europa (31 ledamöter)
  • Grupplösa (28 ledamöter)

EU – stelbent eller samarbetsvilligt?

I motsats till vad man ofta säger om byråkratin i Bryssel och avståndet mellan EU och dess medborgare – så är institutionerna i EU är relativt öppna för samarbete med utomstående. EU-kommissionen är, som exempel, helt enkelt för liten för att ha omfattande kunskap i alla policyfrågor – kommissionen behöver "input" från utomstående organisationer och personer. Öppenheten till utomstående och intresseorganisationer gäller också för EU-parlamentet. Trots allt, EU-medborgarna väljer parlamentsledamöter som i sin tur ska se efter medborgarnas intressen. Hur som helst, det är svårare att få tillgång till ministerrådet och att försöka påverka deras beslutsfattande sker vanligtvis på nationell nivå.

Att påverka EU:s policyarbete - en växande roll för intresseorganisationer

Intresseorganisationer räknas allt mer som en aktör i EU:s utvecklingsprocess av policyfrågor, en utveckling som ser ut till att fortsätta. Eftersom policybeslut inom hälsa och sociala frågor påverkar livet för anhörigvårdare och deras närstående så är det viktigt att de själva aktivt medverkar i policyutvecklingen. Ett aktivt engagemang är det enda sättet att försäkra sig om att riktlinjerna speglar deras behov, önskemål och prioriteringar. Att engagera sig i policyfrågor har gällt på lokal, regional och nationell nivå, att det nu sker på EU-nivå är ett ganska nytt fenomen.

Påtryckningar på EU var tidigare något som gjordes av företag och en aktivitet för diplomati på hög nivå och det fanns få intresseorganisationer på EU-nivå. Situationen förändrades dock på tidigt 80-tal på grund av den ökade makten och transparensen i EU och dess beslutsfattarprocesser. Dessutom, den ökade standarden och räckvidden av EU:s verksamheter, i relation till riktlinjer av hälso- och social karaktär, gjorde det mer angeläget att blanda sig i dessa processer.

För att påverka utvecklingen av riktlinjer på ett effektivt sätt är det viktigt att tala med enad röst. Det är därför det skapats paraplyorganisationer inom ett stort antal områden på senare år, inte minst inom anhörigområdet. Dessa organisationer representerar medlemmarnas intressen, vilka de förespråkar hos EU-kommissionen och i EU-parlamentet. Inom området för hälsa har till exempel nationella organisationer, av och för patienter, gått samman för att få sina röster hörda hos de som skapar riktlinjerna. Idag finns det cirka 15 000 lobbyister som är aktiva i Bryssel.
Det växande intresset för sociala frågor och patientorganisationer samt den allt mer framskjutande ställning hos organisationerna har bidragit till en mer vidare utveckling. För det första, organisationerna har blivit allt mer professionella och högröstade. Samtidigt har de som arbetar med riktlinjer på EU-nivå blivit varse om gapet mellan EU och intresseorganisationerna. Medvetna satsningar görs för att kunna nå och involvera EU-medborgare och aktivt engagera representanter från intresseorganisationerna i policyutvecklingen. Antalet offentliga diskussioner ökar – genom vilka EU-kommissionen söker medborgarnas åsikter och bildandet av plattformar för rådgivning och diskussioner som representativa organisationer kan bli medlemmar i, såsom Health Policy Forum.

Dessutom, EU tillför kapital till ett ganska stort antal intresseorganisationer för deras arbete och ger dem utrymme i debatter. Med andra ord, behovet av att stimulera den allmänna dialogen och att inkludera medborgarnas röst i debatten är uttryckligen erkänt.

Ett exempel – Eurocarers

Anhörigvårdare i EU håller på att bli mer organiserade och aktiva. Som ett klart bevis på denna utveckling bildades år 2004 Eurocarers av representanter från anhörigorganisationer, utvecklings- och forskningsgrupper från åtta länder, för att representera och ge röst åt anhörigvårdare inom hela EU. Organisationens främsta mål är att utbyta erfarenheter, expertis, god praxis och nya idéer.

En av Eurocarers huvudsysslor är att övervaka och analysera policyutvecklingen för att få tillfällen att framföra sina argument. Eftersom medlemsstaterna är ansvariga för de flesta riktlinjer som rör anhörigvårdare, och remisstiden för riktlinjer är begränsad, så är det viktigt att vara kreativ och att titta noga på utvecklingen av riktlinjerna för dess sammankoppling med anhörigfrågor – så kallade "ingångspunkter" måste hittas. Några nuvarande exempel innefattar utvecklingen av ett handlingsprogram för personer med funktionsnedsättning, eller planer att utveckla ett europeiskt år för volontär- och frivilligarbete Ett annat aktuellt exempel är ett initiativ från EU-kommissionen som riktar sig till de som jobbar med hälsa. Initiativet fokuserar på den formella vården som ska ge möjlighet att förbättra samarbetet mellan den formella vården och anhörigvårdarna och kasta ljus på den stora insats som görs av anhörigvårdare.

När en sådan ingångspunkt har identifierats - ett policyinitiativ med direkt eller indirekt påverkan på anhörigfrågor - kommer Eurocarers uttala sig med en granskande hållning eller skicka brev till EU-kommissionen med en sammanfattning av synpunkter såväl som konkreta förslag på åtgärder. Dessutom, har man fått kontakt med välvilliga parlamentsledamöter som hjälper till att lägga fram lagändringar för att skärpa till förslag och för att försäkra att man tar hänsyn till anhörigfrågor. Ett bra aktuellt exempel är Eurocarers utlåtande om en europeisk överläggning på utvecklingen av en EU-strategi för det kommande tio åren som hjälper till att bygga hållbara samhällen och ekonomier. Denna "EU2020"-strategi kommer att fokusera på en granskning av den europeiska arbetskraften. Med tanke på att anhörigvårdare har stora problem med att kombinera förvärvsarbete med anhörigomsorg, ett problem som undergräver deras produktivitet såväl som deras åtagande, så underströk Eurocarers vikten för "EU2020" att ta anhörigvårdares intressen i beräkning och förvissa sig om initiativ som hjälper till en bättre balans mellan förvärvsarbete och anhörigomsorg. Eurocarers har som exempel också skickat brev till nya kommissionärer som har hand om riktlinjer inom hälso- och sociala området för att ange huvuddragen på frågor som de borde sätta upp på den politiska agendan för de kommande fem åren.

Ett stort antal av dessa uttalanden och brev har färdigställts de senaste fem åren, vilket har hjälpt Eurocarers att bli synliga såväl som trovärdiga hos de som arbetar med riktlinjer. Naturligtvis arbetar Eurocarers också proaktivt och föreslår hur man ska stödja anhörigvårdare konkret. Ett årligen återkommande höstmöte i Bryssel har också hjälpt till att höja medvetenheten om organisationens existens och vilka frågor anhörigvårdare brottas med. Att aktivt försöka träffa och samarbeta med andra intresseorganisationer har lönat sig när det gäller trovärdigheten. En förbättrad hemsida och allmänna sammanträden kombinerade med seminarier (av vilka ett hölls i Stockholm våren 2008) bidrar också till att stärka organisationen, vilket i sin tur stärker opinionsbildningen och lobbyverksamheten på EU- och nationell nivå.

En allians av vänner i EU-parlamentet

Ett av de viktigaste initiativen tagit av Eurocarers var bildandet av en intressegrupp för anhörigvårdare i EU-parlamentet. För att kunna påverka arbetet med riktlinjer inom EU på ett effektivt sätt så är starka band och samarbete med de tre EU-institutionerna ett måste - EU-parlamentet bidrar med de bästa möjligheterna till att skapa starka förbindelser med dess medlemmar. Parlamentsledamöter har möjligheten att anstifta en rad policyåtgärder och deras makt ökar. Till exempel kan parlamentet framställa egna rapporter om initiativ om frågor de själva väljer. De har makt att göra ändringar i kommissionens lagstiftande förslag i en rad policyområden. De har jämlik status med ministerrådet inom ett ökande antal instanser och de har rätt att ställa kritiska frågor till kommissionen.

Det finns självfallet många sätt att skapa relationer med parlamentsledamöter, allt ifrån tillfälliga kontakter, relevant för ändamålet, till att bilda intresse- och arbetsgrupper för speciella frågor, och Eurocarers beslöts sig för att bilda en sådan intressegrupp. Intressegrupper är informella EU-parlamentsgrupper som samlar parlamentsledamöter med liknande intressen inom ett speciellt ämne eller policyområde. En intressegrupp är en korspartigrupp som tillhandahåller ett forum för debatt och tar initiativ till att skapa riktlinjer. Intressegrupperna träffas vanligen fyra gånger per år och sekretariatet för mötena sköts av någon utomstående, i det här fallet Eurocarers.

Initiativet till intressegruppen var lyckat och 40-talet parlamentsledamöter var med och gav sitt stöd under parlamentets föregående termin. Flera möten hölls med deltagande av tjänstemän på hög nivå som ledde till direkta förändringar på fokus på flertalet policyinitiativ. Efter valet i juni 2009 gjordes nya ansträngningar att återuppta gruppen och det ser lovande ut: för tillfället har cirka 25 parlamentsledamöter registrerat sitt stöd. Det betyder att Eurocarers har direkt tillträde till en bred och mäktig koalition som kan arbeta som en internationell påtryckningsgrupp i EU-parlamentet. Eurocarers kan ta hjälp från hela gruppen eller genom enstaka ledamöter för att föreslå eller stödja policyinitiativ.

Slutsats

Anhörigvårdare och deras ovärderliga stöd erkänns i allt större utsträckning och det finns möjlighet för dem att få sina röster hörda. Anhörigvårdarnas stämma organiseras och de blir allt mer lyssnade på. På EU-nivå har bildandet av Eurocarers visat sig vara ett stort steg framåt när det gäller för anhörigvårdare att komma till tals. Hursomhelst, att skapa Eurocarers som en mäktig och representativ organisation och bygga upp dess potens, är en verklig utmaning på grund av bristande resurser. Trots detta, och tack vare beslutsamheten hos en engagerad verkställande kommitté och dess rådgivare, har Eurocarers gjort stora framsteg när det gäller få upp och bevara anhörigfrågor på den politiska agendan.

Text: Christine Marking
Översättning: Fredrik Jansson

Senast uppdaterad 2013-05-16 av Paul Svensson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson