Konferensdokumentation

Konferensdokumentation av Värna våra yngsta 2020

För fjärde året i rad anordnades konferensen Värna våra yngsta i samverkan mellan Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) samt Linnéuniversitetet. I år låg fokus på hur vi kan skydda våra minsta från våld och försummelse.

På grund av den rådande pandemin anordnades konferensen digitalt, men det hindrade inte de drygt 400 deltagarna från att ta del av två kunskaps- och praktikerfyllda dagar. Fokus i år låg på hur samhället kan skydda barnen från våld och stärka föräldrars omsorgsförmåga genom tidiga insatser när barn befinner sig i riskmiljöer.

Föreläsare under dagarna var Barnombudsmannen Elisabeth Dalin, barnrättsexpert Åsa Ekman, Kjerstin Almqvist, professor, Avdelningen för psykologi, Karlstad universitet, Mette Skovgaard Væver PhD, docent i klinisk barnpsykologi och föreståndare för Centrum för tidigt ingripande och familjestudier vid Psykologiska institutionen, Köpenhamns universitet, Danmark, samt Moa Mannheimer och Marie Nyman, utredare vid avdelningen för skador- och dödsfallsutredningar gällande barn, Socialstyrelsen. Moderator var Elsa Rudsby Strandberg, Folkhälsomyndigheten, som med van hand navigerade deltagarna genom de två välfyllda dagarna.

Konferensen inleddes av Anna Bessö, avdelningschef, avdelningen för livsvillkor och levnadsvanor, Folkhälsomyndigheten och Oliva Wigzell, generaldirektör, Socialstyrelsen.

Anna Bessö konstatera att konferensen Värna våra yngsta är ett viktigt tillfälle att belysa barns hälsa.

– Barn och unga har en viktig roll i folkhälsopolitiken och finns med i samtliga av folkhälsopolitikens mål, sa hon och konstaterade att Folkhälsomyndigheten bidrar till att ge stöd även till de yngsta barnen, bland annat genom att stödja arbetet med en tillgänglig barnhälsovård.

Hon lyfte fram några framgångsrika projekt, som stöds av bland annat Folkhälsomyndigheten: Hembesöksprogrammen, en förstudie vad gäller barns hälsa vid Örebro universitet, och ett skandinaviskt projekt om de 1001 första dagarna i barnets liv.

Nationellt system behövs för att följa barns hälsa

Hon pekade vidare på vikten av att kunna följa barns hälsa på nationell nivå.

– För de yngsta barnen saknas ett nationellt system för att följa barns hälsa och kunna se så att insatser leder åt rätt håll. I dagsläget är det en kunskapslucka som ännu inte är löst, sa Anna Böös.

Slutligen pekade hon på några effekter av pandemin, att den drabbar vissa grupper mer och att föräldrars ökade stress till följd av pandemins effekter, som arbetslöshet, permitteringar, allmän oro med mera, också sprids till barnen.

– Nu med rådande pandemin är vi väldigt uppmärksamma för att se vilka stödjande insatser som behövs, där det bland annat är viktigt att värna barnhälsovården, sa hon och uppmanade alla beslutsfattare att se över vilka insatser i samhället som kan främja hälsa hos barnen.

– Alla ni som är verksamma inom detta område har en viktig uppgift, sa Anna Böös.

Olivia Wigzell, generaldirektör, Socialstyrelsen tog vid och slog fast att vi idag vet betydligt mer om vikten av tidiga insatser.

– Vi har goda strukturella förutsättningar i Sverige, att identifiera behov tidigt och sätta in insatser, men också när det gäller att bygga band till föräldrarna, sa hon och pekade på bland annat Socialstyrelsens kunskapsmaterial, till exempel när det gäller barn som anhöriga.

Trots det menade hon att behov hos barn ofta uppmärksammas allt för sent och betonade vikten av att se till barnens skyddsbehov än mer.

– Det har gått framåt i Sverige när det gäller att uppmärksamma barns behov i tid och sätta in tidiga insatser. Trots det räcker det inte till, konstaterade Oliva Wigzell och lyfte fram några av Socialstyrelsens arbeten, bland annat med handböcker, kunskapsstöd och stöd till utvecklingsarbeten som rör barn som anhöriga, barn som begår brott, placerade barn och barn i skolåldern, där myndigheten i samarbete med Skolverket stödjer utvecklingsarbeten för att göra samhällets stöd än mer tillgängligt.

Olivia Wigzell framhöll att Socialstyrelsen med konferensen Värna våra yngsta vill vi bidra till att barn som riskerar att växa upp i utsatthet, och deras föräldrar, uppmärksammas tidigt i barnets liv så att hjälpen kan nå fram innan svårigheterna blivit för stora.

Avslutningsvis betonade Oliva Wigzell att arbetet med att tillse att riktade universella insatserna når alla fortgår. I det sammanhanget är agenda 2030 en viktig och bra brygga för rätten att leva i ett jämlikt samhälle.

Moderator Elsa Rudsby Strandberg, Folkhälsomyndigheten välkomnade därefter konferensens första föreläsare Kjerstin Almquist, professor, Avdelningen för psykologi, Karlstad universitet.

Under rubriken: Små barns behov och hur vi möter dem, gav Kjerstin Almqvist en rad exempel på att de senare årens forskning har visat den nära miljöns betydelse under de första levnadsåren, för barns hälsa och utveckling. Hon förklarade även att det viktiga samspelet mellan förälder och barn under de första levnadsåren lägger grunden för kognitiv, neurologisk och emotionell utveckling, liksom för barnets framtida hälsa.

Vad behövs då för att barn ska utvecklas väl fysiskt och psykiskt, och vad kan vi göra när det finns brister i barnets uppväxtmiljö? Frågor som Kjerstin Almqvist tack vare sin långa erfarenhet inom området kunde ge svar på.

Hon började med att hänvisa till Center on the Developing child, där det finns mycket samlad kunskap om forskning kring barn.

Stödjande, trygga relationer gynnar hälsan

Kjerstin Almqvist.

Kjerstin Almqvist.

Kjerstin Almqvists utgångspunkt var, i likhet med Developing child, att stabila relationer till vuxna omsorgspersoner, som inte alltid är föräldrarna, är förutsättningen för att ett barns hjärna ska kunna utvecklas optimalt. Likaså, om de vuxnas relationer till barnen brister riskerar barnens hälsa fysiskt och psykiskt bli nedsatt.

– Vi vet att barn som lever i familjer där det finns stödjande och goda relationer har bättre förutsättningar att utvecklas positivt. Små barn utvecklas i sin relationella miljö. Samspelet är det grundläggande, mellan det som barnet har med sig i sin genetiska uppsättning och den relationella miljön, förklarade hon och slog fast att det som händer under barnets första fem år har stor betydelse för den långsiktiga utvecklingen, såväl när det gäller inlärningsförmåga, beteende och fysisk och psykisk hälsa.

Hon betonade vikten av att omsorgspersonerna lägger märke till det lilla barnets signaler och svarar på det på ett lyhört sätt.

– Det är inte så att barnets hjärna mognar av sig själv. De barn som lever i familjer/miljöer som kännetecknas av stödjande, trygga relationer har bättre förutsättningar att kunna utveckla välfungerande biologiska system (neurala strukturer/nervsystem) vilket gynnar hälsan på sikt.

Små barn utvecklas i sin relationella miljö. Där är det lyhörda samspelet viktigt, fungerar det väl gynnar inlärningsförmågan på ett positivt sätt. Saknas det lyhörda samspelet, när barn exempelvis lever i miljöer med bristande stimulans kan det bidra till bland annat språkförseningar och/eller andra utvecklingsförseningar.

Kjerstin Almqvist pratade om "serve- and return"-erfarenheter, där föräldrar svarar på barnets signaler och vise versa. Hon tog även upp riskerna med stresshormoner hos barn. Att de kan skada den neurologiska utvecklingen. Att förmågor för att klara sig i en hotfull miljö "tar över" på bekostnad av andra viktiga överlevnadsförmågor.

– Vi vet att det finns ett samspel mellan trygga relationer och barnets utveckling. Samspelet genererar förmåga till egen emotionell reglering, då det späda barnet inte kan reglera sig själv. När det finns ett samspel införlivas det i den egna förmågan. När man inte känner sig hotad blir man mer nyfiken och får mer lust och blir mer aktiv.

Hon tog även upp begreppet mentaliseringsförmåga, som även det hänger samman med samspel, uppmärksamhet och trygghet.

– Genom samspel "lär" sig barnet hur andra känner och tänker och vad de själva känner. Det lägger grunden för socialt samspel och egna långsiktiga relationer.

Ju fler riskfaktorer desto större konsekvenser

Vad händer då vid allvarlig omsorgsbrist? Ju fler riskfaktorer ett barn utsätts för i sin miljö, desto större konsekvenser kan det få för barnets utveckling.

– Tyvärr är det många barn som växer upp i familjer där de utsätts för situationer som innebär allvarliga hot mot deras hälsa och utveckling, sa Kjerstin Almqvist.

Hon berättade att hon ägnat många år åt att forska om barn i nära relationer och att det även finns mycket forskning inom ämnet. Forskningen visar bland annat att det är mellan 5-10 procent av alla barn som utsätts för våld och hot i familjer.

Andra studier visar att cirka 70 procent av de barn som rapporterat att de bevittnat våld mellan föräldrarna själva blivit slagna.

– Förutom själva våldet är skräcken och oron farlig och bekymmersam, att barnens stressnivåer blir för höga vilket i sin tur kan ha negativ påverkan på ett barns utveckling och i förlängningen den psykiska och fysiska hälsan, konstaterar Kjerstin Almqvist.

Studier visar även att 10-15 procent av alla barn som växer upp i Sverige växer upp med en missbrukande förälder.

Kjerstin Almqvist underströk att Sverige lagt en god grund genom satsningar på breda, generella insatser. Sverige har en bra situation när det till exempel handlar om lagstiftning, barnhälsovård, barnomsorg, föräldraförsäkring, skolor och förskolor med mera menade hon.

– Generellt har vi varit bättre på att stötta barn i allmänhet än barn i synnerhet. Det är tyvärr långt ifrån alla barn som får riktigt bra behandlingsinsatser idag. Detta trots att vi vet att man kan göra mycket. Ju tidigare vi kommer in med våra insatser desto större chanser är det att de lyckas, sa hon och underströk.

– Vi är alla överens om att vi behöver tidiga insatser. Men det är ytterst få barn under sex år som får särskilda insatser i Sverige. Om vi vill minska psykisk ohälsa hos barnen måste vi bli bättre på att uppmärksamma hur barnets situation ser ut, bli bättre på att erbjuda tidiga insatser. Vi ska inte erbjuda insatser som är näst bäst, utan de allra bästa.

Kjerstin Almqvist avslutade sin föreläsning med ett medskick till deltagarna genom ett citat av psykoanalytikern och pionjär inom anknytningsteorin John Bowlby: "Ett samhälle som sätter värde på sina barn måste vårda sig om deras föräldrar".

Goda erfarenheter av screeningmetoden ADBB

Vilka redskap kan användas för att tolka det späda barnets psykiska hälsa och identifiera utvecklingsavvikelser? Hur uttrycker spädbarnet psykisk ohälsa och vad har vi för redskap att upptäcka den? Ofta sker en informell övervakning av de yngsta barnens psykiska hälsa och utveckling. Det kan då vara svårt att systematiskt identifiera och bedöma risker för utvecklingsavvikelser.
Sedan en tid använder Danmark sig av metoden Alarm Distress Baby Scale, ADBB, som ett redskap för universell screening inom primärvården.

Mette Skovgaard Væver.

Mette Skovgaard Væver.

Erfarenheterna från starten i Köpenhamn är så goda att metoden nu spridit sig i stora delar av Danmark. Alarm Distress Baby Scale, ADBB, Mette Skovgaard Væver PhD, docent i klinisk barnpsykologi, föreståndare, Centrum för tidigt ingripande och familjestudier, Psykologiska institutionen, Köpenhamns universitet, Danmark, berättade om professionellas erfarenheter av metoden och hur man generellt ser på metoden.

I Danmark har 25 procent av barnen minst en psykiatrisk diagnos när de fyller åtta år. Det är ett stort problem om man inte upptäcker det innan barnet börjar skolan och det är viktigt att vi blir bättre på att identifiera barnens hälsa, konstaterade Mette Skovgaard Væver inledningsvis.

Hon betonade även det i många stycken avgörande samspelet mellan föräldrar och barn för barnets utveckling, att motorn i den tidiga utvecklingen är den sociala speglingen.

– Men vissa barn kan vara svårare att läsa av. Mette Skovgaard Væver förklarade att det alltid är oroande när ett barn inte visar någon social spegling.

– Ögonkontakten är den viktigaste motorn, när vi inte kan få ögonkontakt eller inte kan hålla kontakten, eller när ett barn visar mindre mimik och har mindre motorisk aktivitet är det orossignaler och riskfaktorer för det lilla barnet som vi noga ger akt på.

Det är för att identifiera riskfaktorer i barnets utveckling som metoden ADBB, en standardiserad observationsmetod vad gäller barnets utveckling, kan användas.

– Vi strävar efter objektivitet och ADBB är ett bra redskap och
en metod som fungerar i praktiken. Den kan användas när barnet är två till fyra månader.

Mette Skovgaard Væver berättar att metoden bygger på att den barnmorska som besöker familjen håller barnet i 15 minuter för observationer, bland annat ögonkontakt, ljud, reaktionstid, interaktion med mera, allt noteras på en så kallad orosskala som är graderad mellan 1-8.

– Vi lägger sedan ihop de olika faktorerna och får en bild av hur barnet fungerar, allt från normalt fungerande samspel till hög risk för stört samspel.

En faktor som noterats i Danmark är att födelsedepression hos mamman kan leda till högre risk för stört samspel.

Mette Skovgaard Væver berättade att sedan länge är det standard att alla nyblivna föräldrar får besök av barnmorskor i hemmet. En frivillig insats, men som alla tackar ja till och som det överlag ses positivt på i Danmark.

– Våra barnmorskor och hembesöken är älskade av föräldrarna. Från att tidigare mest haft fokus på föräldrarna finns nu en objektiv metod, ADBB, att undersöka barnet med hjälp av. Men även om vi zoomar in en viss indikator så är det viktigt vi ändå har kvar helhetssynen på barnet, betonar hon.

Mette Skovgaard Væver berättade vidare att alla barnmorskor i Köpenhamn som gör hembesök fått utbildning i ADBB-metoden och att det i det närmsta blivit en nationell metod.

En studie har även visat att inställningen till att arbeta med metoden genomgående är positiv.

– 82 procent upplevde att det bidrog positivt till deras praxis och såg positivt på att de tack vare metoden fått en "begreppsapparat", samt en ökad trygghet att de observerar rätt saker vid hembesöken. Metoden ger en större säkerhet för att kunna identifiera om det finns anledning till oro eller inte.

– Tidigare har ofta attityden till de små barnen varit att vi ska vänta och se tiden an. Idag vet vi hur viktigt, och ibland avgörande, det är med tidiga insatser, sa Mette Skovgaard Væver.

Professionella inom barnhälsovården hade även lyft fram att metoden bidrog till att de fått lättare att prata med föräldrarna om vad som är bekymmersamt, att våga ta de svåra samtalen.

– De är "fronlinepersonal". Metoden bidrar till en professionell identitet. Nu behöver de inte längre bara lita till sin magkänsla, utan har en metod i sin verktygslådan. En barnmorska uttryckte att "ADBB screening hjälper mig att ha uppmärksamheten på barnet vid alla besök."

Samtidigt lyfte hon ett varnande finger med metoden.

– Det kan finnas en risk med metoden och det är att man sprider onödig oro till föräldrarna. Och även om vi har en metod vet vi alla som jobbar inom det här området att det nästan alltid finns tvivel om att det vi ser är rätt eller inte, helt enkelt hur vi ska bedöma det vi ser.

Mette Skovgaard Væver slog sedan ett slag för implementering av metoden, att så många som möjligt är med på tåget.

– De som har en positiv attityd till metoden är också de som screenar flest barn. Det visar hur viktigt det är med implementering i praktiken.

Avslutningsvis lyfte Mette Skovgaard Væver fram att det förs en angelägen diskussion kring vad är som är fördelarna med att screena universellt och vad som är nackdelarna och utmaningarna?

– Risken är att vi kan komma och skapa oro hos föräldrar i en situation där de som nyblivna föräldrar ändå är väldigt sårbara. Det måste vi var uppmärksamma på, underströk hon igen.

– Vi ska aldrig börja att screena utan att vi har något att erbjuda, när man hittar barn och familjer i behov av stöd. Vid behov försöker vi koppla ihop barnen och familjerna med olika vårdinstanser. De kommuner i Danmark som börjat arbeta med screeningmetoden har vi bett identifiera vilka stödinsatser de har att erbjuda. Tyvärr ser vi att det är stor skillnad på vad kommunerna kan erbjuda. Här behövs en nationell strategi vad gäller stödinsatser, konstaterade hon avslutningsvis.

Barnkonventionen ett ytterligare skyddsnät

Om det viktiga Barnrättsperspektivet och hur det kan bli konkret i det praktiska arbetet berättade barnrättskonsult Åsa Ekman. Utgångspunkten var Barnkonventionen, FN:s konvention om barnets rättigheter, som blev lag i Sverige 1 januari 2020. Den innebär att alla verksamheter ska bedrivas utifrån ett barnrättsperspektiv.

– Vi ska se det enskilda barnet, betonade hon inledningsvis och redogjorde sedan för Barnkonventionen.

Barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten och barnets rättigheter ingår i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det mer formella namnet är FN:s konvention om barnens rättigheter.

– Det innebär dels att det är en konvention, dels att det är det enskilda barnet som är i fokus. Varje barn har rätt till alla rättigheterna. Det är särskilt viktigt att lyfta idag, då det är lätt att vi glider upp i åldrarna, när vi pratar om barn, sa Åsa Ekman och fortsatte:

– Barnen är vår framtid. Men vad är barnen i framtiden – de är vuxna. Barnen är ju i första hand barn – de är barn nu. Rättigheter gäller idag, de är nutid. De är i första hand nutiden, slog hon fast.

– Vilka saker är det som inte påverkar barn – idag och i framtiden? Om allt ändå påverkar dem – varför är vi inte bättre på att involvera dem i det vi gör, var frågor hon ställde.

– Barn är ju en särskilt utsatt grupp, barn behöver vuxenvärldens omsorg för att utvecklas. Barn saknar rösträtt, samtidigt har barn integritet och en egen åsikt. Barnkonventionen finns för att stärka upp och är ett ytterligare skyddsnät.

Åsa Ekman lyfte fram att det är allt för ofta barnen glöms bort när man pratar om människor generellt när det ska tas beslut. Barnens egna rättigheter blir osynliga när vi pratar om människor generellt, menade hon.

Hon pekade på ett ytterligare viktigt argument för konventionen; att barn ska skyddas från våld.

Hon gav sedan några siffror;
• 51 länder har lagstiftat mot våld mot barn, barnaga
• Ungefär 90 procent av alla barn växer upp i länder där det är tillåtet med våld.
• 44 procent av barnen svarar att de någon gång utsätts för våld.

Läs mer hos Rädda Barnen

Frihet från våld en förutsättning

– Om barnen inte lever i frihet från våld, hur ska de då kunna nyttja de andra rättigheterna? Frihet från våld är en förutsättning för att barnen ska kunna använda sig av de andra rättigheterna, betonade hon.

Åsa Ekman pekade vidare på några förändringar i och med att barnkonventionen blivit lag. Exempelvis att barnkonventionen går före myndigheters allmänna riktlinjer.

– Barnkonventionen ska ses som vilken annan lag som helst. Till vår hjälp har vi en vägledning, förklarade hon.

Läs mer: Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter

Hon tog vidare upp frågan om hur barnkonventionen synkar med andra lagar, exempelvis socialtjänstlagen. Mycket beror på hur vi kommer använda lagen. Vi måste själva skapa den förändringen för att det ska bli skillnad för de barnen som behöver den här lagen, ansåg hon.

Åsa Ekman vände sig till deltagarna och slog fast att många redan jobbar mycket med att konkretisera lagen.

– Ett ytterligare sätt att jobba för att konkretisera lagen är att titta på konventionen och fundera på hur ni ser till att alla har de här rättigheterna, är det tydligt för de barn och de vuxna som ni möter hur ni jobbar med konventionen?

Ett sätt, menade hon, är att gå runt i lokalerna och fundera på var rättigheterna finns? Det handlar om att koppla ihop det ni gör med rättigheterna.

Sedan lyfte hon specifikt några av artiklarna i konventionen, bland annat artikel 6 som understryker varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling.

– Den handlar om helhetsperspektivet – att barnet i mötet med er når sin fulla potential. Hur ser ni till att lyssna och faktiskt lyssna in barnet?

Artikel 12 i sin tur som säger att vi vuxna ska ge information till barnen på ett sätt så de förstår så att de utifrån det ska kunna uttrycka sin åsikt.

– När de är väldigt små handlar det om att hitta subtila sätt. Det barnet visar ska vara viktigt. Men vem bestämmer när ett barn är tillräckligt mogen? Var ytterligare en fråga hon skickade ut till deltagarna.

– Allt detta visar att vi måste prata om vår barnsyn. Är jag ens beredd att lyssna på barn? Hur är min inställning? Finns det med i våra strukturer och rutiner? Frågor man måste ställa sig, sa Åsa Ekman och avslutade med att konstatera:

– Om ni kan involvera barnet före, under tiden och efter mötet med er. Då jobbar ni med inflytandetanken.

Hon tackade sedan för att hon fått prata om det hon brinner för och uppmanade de som inte hängt med i hennes höga tempo att höra av sig till henne eller lyssna på hennes podd: Barnrättssnack.

Våldssituationer kan leda till kortslutning i anknytningssystemet

Konferensen Värna våra yngstas andra dag hade även den fokus på hur vi skyddar våra minsta från våld och omsorgssvikt och hur vi kan stötta föräldrar där barnen är i riskzon.

Först ut för dagen var Kjerstin Almquist, professor, Avdelningen för psykologi, Karlstad universitet. Efter att under gårdagen haft ett större fokus på samspelet mellan barn och föräldrar och hur det påverkar barns möjligheter till utveckling mer allmänt, både ur neurologisk och social synvinkel, tog hon mer specifikt upp hur barn påverkas av att leva och växa upp i hotfulla och våldsamma miljöer.

Kjerstin Almquist började med att hänvisa till gårdagens föreläsare Mette Skovgaard Væverg och konstaterade att ADBB är ett användbart redskap för att tolka de små barnens psykiska hälsa och utveckling.

– Små barn är så beroende av oss, de är beroende av omsorg under lång tid, betonade hon och förklarade att anknytningssystemet är barns skydd mot fara.

– Den emotionella regleringsförmågan hos barnet växer fram tack vare erfarenheter; t ex att det finns någon där som tröstar när barnet blir skrämd. Det som händer igen och igen är det som formar våra neurala strukturer i hjärnan, det är det som bygger anknytningssystemet.

För att det ska fungera behöver omsorgspersonerna fungera som en mental sköld. Och det är viktigt att föräldern/omsorgspersonen i det här sammanhanget kan härbärgera sin egen oro.

Det i sin tur vilar på de faktiska livsomständigheterna man lever under. Att kunna vara en lugnande och tryggande förälder i en svår livsmiljö och signalera till barnet att det ska ordna sig, är inte alltid enkelt. För barnet är det i första hand vad föräldrar signalerar som är viktigt, om föräldrar kan hindra barnet från att uppleva att det är en skräckfull situation.

– Den primära uppgiften för omsorgspersonerna är att hålla barnet emotionellt reglerat, så det inte blir vettskrämt. Så länge man klarar det är det i sig ett hinder för att barnet ska bli traumatiserat, förklarade Kjerstin Almquist.

Om våldet finns i hemmet är det bekymmersamt på flera sätt, betonade hon.

– När det gäller de yngsta barnen är våldet mellan föräldrar, eller omsorgspersonerna, väldigt farligt. Det är då barnet kan få en kortslutning i anknytningssystemet. Närheten gör inte att stressnivån hos barnet går ner, utan kan istället eskalera.

– Förr var bilden att små barn klarade sig genom att de till exempel gömde sig. För de minsta barnen stämmer det inte, utan barnen reagerade ofta med att söka sig till sina omsorgspersoner, vilket gör att de hamnade mitt i våldet istället. Våld mellan föräldrarna pågår inte någon annanstans. Våld och hot mot anknytningspersonen vet vi är lika skadligt för barnet som våld och hot riktat direkt mot barnet, konstaterar Kjerstin Almquist.

När det gäller anknytningsmönster finns inte speciellt många studier att tillgå vad gäller de riktigt små barnen, förklarar hon.

– Anknytningsmönster blir ofta tydligare vid tre-fyra års ålder. Därför finns mest forskningsunderlag för de åldrarna. Det som är konstaterat är att, när barnen blir lite äldre börjar de skydda sig själva, drar sig undan, låser in sig med mera, allt för att undkomma våldet i hemmet.

Kjerstin Almquist pekade på att studier även visar att våld i nära relationer ofta börjar redan under graviditeten. Ur barnets perspektiv blir det därför något man "föds in i".

– Det är vanligt att vi ser att barnen får stora svårigheter med sin regleringsförmåga, sin kognitiva förmåga, liksom sin beteendemässiga och kognitiva utveckling. När det gäller anknytningsmönster är de relationella. Det kan variera hur ett enskilt barn beter sig, menade Kjerstin Almqvist och lyfte fram några varianter:

Aggressiv bestraffande variant. Där använder barnet sin aggressivitet som skydd. De kan använda aggressivitet och exempelvis slå, vilket blir ett sätt att hantera svåra situationer. Aggressiviteten riktas mot de som är svagare, där får barnet möjlighet att markera att de är starkare.

– I studier har vi sett att det är vanligt att kvinnor som misshandlas även misshandlas av sina barn. Många av de här kvinnorna beskriver att de inget kan göra, utan förklarar det med att barnet är som sin pappa. Under de förhållandena blir samspelet mellan barnet och omsorgspersonen bekymmersamt, betonar hon.

Ett annat anknytningsmönster är tvångsmässig omvårdnad.

– Det här är ett mönster vi känner till sedan länge, barn som blir föräldrar till sina föräldrar. De här barnen tar stort ansvar för praktiska saker, tar också stort emotionellt ansvar. Ofta uppmuntrar och stödjer de sina föräldrar känslomässigt, bland annat så att de ska känna att de är bra föräldrar. Det här är barn som jobbar hårt för att deras mammor ska ha något som håller dem på benen, sa Kjerstin Almqvist och tillade att det är ett levnadsmönster med stora risker för barnet.

De här barnen har även ofta en hög skolfrånvaro, vilket även kan gälla för barn som lever i våldsutsatta familjer och där omsorgspersonerna är psykisk och/eller fysiskt sjuka.

Att barnen är borta från skolan får stora konsekvenser. Young carers är barn och unga som offrar mycket av sin framtid för att klara av den aktuella situationen. Det är barn som riskerar att få stora svårigheter under sin tonårstid och även längre fram i livet.

Nka Play: Young Carers

Andra strategier för barn som lever i farliga och våldsutsatta miljöer, kan enligt Kjerstin Almqvist, vara att de vänder kontrollen mot sig själv och att de försöker att inte synas och inte märkas.

– Det handlar om det det osynliga barnet, de vet att det är farligt. Förr pratade man om att "barnen såg strykrädda ut". De här barnen är mindre dokumenterat, vilket kan bero på att vi får inte syn på de här barnen.

Prata mer med barnen

– De olika anknytningsmönstren handlar inte om barnets personlighet, utan är alltid relationella. Vi kan få väldigt olika beskrivningar av de här barnen från föräldrarna. Då är det viktigt att vi har kvar ett perspektiv, det som är barnets: vad är det som gör att ett barn reagerar så olika i olika livssituationer. En viktig kunskap är att vi behöver tänka ett varv till och vi verkligen behöver prata med barnen själva om deras livssituation, sa Kjerstin Almqvist.

– Det går väldigt bra att prata med barnet om deras livssituation, det är inte alltid lätt och man får inte ha förutfattade meningar. Men vi måste lyssna på barnen på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Kjerstin Almqvist underströk även att den här typen av forskning kring regleringssystemet, belöningssystem, mentaliseringsförmåga med mera är gruppbaserad.

– Enskilda barn är robusta och klarar att utvecklas väl även under svåra förhållande. Det är viktigt att komma ihåg.

Slutligen lyfte Kjerstin Almqvist några viktiga saker för att skydda våra minsta.

– Börja prata mer med barnen. Vi behöver prata med alla enskilt om man ska få reda på saker i familjen. Det är i enskilda samtal vi får mycket information, det är angeläget att inte bara se familjen tillsammans. Det är viktigt att vi skapar oss de möjligheterna. Vi behöver prata även med de små barnen. Vi måste skaffa oss kompetens. Inom socialtjänst måste det finnas kunskap om att man också kan prata med små barnen.

En förutsättning för att vi ska kunna ha de svåra samtalen är också att vi har en rad insatser som vi kan erbjuda barn. Som det är idag är det stora variationer över landet när det gäller resurser.

– Det finns bra metoder som visar goda effekter, olika stödjande insatser och familj- och gruppbaserade insatser, som kan vara hjälpsamma i olika situationer. Inom hälso-och sjukvården finns behandlande insatser för barn som fått symtom. Vi måste bli bättre på att använda de metoder som finns, det finns möjligheter, avslutade Kjerstin Almqvist.

När det värsta har hänt – Vad kan samhället lära sig av Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar?

Socialstyrelsen utreder fall då ett barn eller en vuxen skadats eller avlidit med anledning av ett brott som är utfört av en närstående, och det har funnits ett skyddsbehov. Med utredningarna försöker man identifiera brister i samhällets skyddsnät och påvisa behov av åtgärder. Moa Mannheimer, utredare Socialstyrelsen. Marie Nyman, utredare Socialstyrelsen presenterade resultat och erfarenheter från uppdraget om skador- och dödsfallsutredningar gällande barn.

De började med att ge en kort bakgrund till uppdraget. 2008 kom lagen (2007:606) om utredningar för att förebygga vissa skador och dödsfall, vardagligt kallad Lex Bobby. Det ledde sedan fram till att Socialstyrelsen fick uppdraget att utreda när barn avlider på grund av ett brott. 2012 utökades uppdraget till att även gälla vuxenutredningar. Ytterligare kriterier tillkom 2019.

Vartannat år ska Socialstyrelsen lämna rapport till regeringen. Femte rapporten kom 2018, nästa kommer 2022, (drygt ett års förskjutning på grund av coronapandemin).

– Syftet är att vi ska kunna identifiera brister i samhällets skyddsnät och ge regeringen förslag på förbättringar. Utredningarna kan liknas vid haverikommissioner. Vi granskar hela samhällets skyddsnät, polis, socialtjänst med mera, för att vi ska hitta faktorer som bidrar till att barn inte riskerar att fara illa, förklarade Marie Nyman och Moa Mannheimer fortsatte:

– Numera utreder vi även ärenden där det är försök till mord, eller grov misshandel, eller försök till misshandel av närstående. Vi jobbar tvärprofessionellt, utreder alla ärenden enskilt men resultaten handlar om att se saker på gruppnivå.

Metoden de jobbar efter bygger på att man arbetar utifrån en kronologisk händelsekedja, att man samlar in så mycket information det bara går, allt för att kunna lägga ett pussel kring händelserna.

– Vi ställer oss frågor som: Hur skulle vi kunnat agera annorlunda?
Hade vi kunnat agerat på något annat sätt för att det värsta inte skulle ha hänt?

När det gäller de senaste tio årens kartläggningar handlar det om 46 barn som avlidit på grund av brott. Man har samlat in kunskap om barnet och gärningspersonerna i barnfallen.

Av de 46 barnen var 21 flickor och 25 pojkar, 29 barn var yngre än nio år, 29 barn var inskrivna i förskola eller skola, 32 barn bodde hos båda föräldrarna.
Det var ovanligt att barnen hade kontakt med socialtjänsten. Av de 46 barn var det 18 fall där orosanmälningar kommit till socialtjänsten och åtta som utreddes inom socialtjänsten.

När det gäller gärningspersonerna visade kartläggningarna att det vanligaste var att det var en man, 75 procent. 45 procent dödades av en biologisk far eller styvfar, cirka 20 procent dödades av biologisk mor, i hälften av fallen uppvisad gärningsmannen i varierad grad psykisk ohälsa, 25 procent hade tidigare uppvisat aggressivt beteende.

När det gäller den senaste rapporten, handlade det om sex barn som avlidit på grund av brott, genomsnittsåldern där var fyra år. De flesta barnen var inskrivna i förskola och skola och bodde hos ena föräldern. Före gärningen finns det inte några uppgifter om bevittnat brott eller egen utsatthet för brott.

Viktigt identifiera vilka barn som riskerar fara illa

När det gäller barnets föräldrar berättade Moa Mannerheim och Marie Nyman om olika kartlagda faktorer för att gärningen kunde inträffa.

– Hos barnets föräldrar fanns tecken på psykisk ohälsa eller missbruk, det fanns även relationsproblem i familjen. Det fanns bekymmer i familjerna som inte uppmärksammades i tillräcklig grad. Det vi kan bli bättre på är att se vilka barn som riskerar att fara illa, sa de.

Marie Nyman berättade att även kontakten med olika samhällsaktörer ingår i kartläggningen. Där framkom att av de sex barnen hade ingen kontakt med socialtjänsten året före gärningen. Likaså hade gärningspersonerna ingen kontakt med socialtjänsten. Däremot fanns relativ tät kontakt med hälso-och sjukvården.

Vilka brister som identifierats i och med utredningarna, var något som föreläsarna sedan uppehöll sig vid.

– Barnperspektivet saknas, att man inom hälso- och sjukvården inte uppmärksammar barn som anhöriga i den omfattning som man är skyldig att göra enligt hälso- och sjukvårdslagen. I och med att barnen inte uppmärksammas som anhöriga anmäler man inte orosanmälningar i den utsträckning som man borde göra. Vi ser även att familjers konfliktfyllda situationer inte uppmärksammas tillräckligt, vilket innebar att de inte fick något stöd i att hantera det, konstaterade Moa Mannheimer

Barnet syns inte och barnperspektivet saknas

Marie Nyman berättade även något kring de ärenden som är pågående just nu hos Socialstyrelsen, vilket är 13 ärenden innefattande 19 barn, där hälften av barnen är under 10 år och tre under fem år.

I uppdraget och kartläggningarna ingår även att titta på ärendena utifrån missade insatser, förklarade de båda. De gav även några exempel på ärenden, men betonade samtidigt att det är sträng sekretess som styr utredningarna/verksamheten.

Ett exempel de gav var en familj som är återkommande aktuell hos socialtjänsten, där det görs anmälningar från skola, förskola och där barnet har stor skolfrånvaro. Man kan ha gjort en akut skyddsbedömning, men inte sett behov av ett akut omhändertagande. Utredning avslutas sedan utan insats, föräldrarna i sin tur avsäger sig stöd.

– Det vi saknar är att man kunnat utreda föräldraförmågan, trots att det finns en oro för hur barnet har det. Vi ser svårigheten med att lyckas motivera föräldrar till insatser, att få med sig föräldrar kan vara väldigt svårt. Man erbjuder familjebehandling, men föräldrarna avbokar. Saker rinner ut i sanden och man förmår inte följa upp det. Hur kan man då motivera, kroka upp dem, hur kan vi hjälpa personer att följa upp insatserna? var en fråga Moa Mannheimer ställde.

– Det behöver inte vara så att någon gör fel. Man ofta fokuserar man på en enskild förklaring. Vi söker helt enkelt ofta enkla lösningar på svåra saker. Det finns risk att vi fastnar i avgränsade diagnoser istället för att se till många olika aspekter. Slutsatserna är att det handlar om att uppmärksamma barn och sätta in stödinsatser i ett tidigt skede.

En sista punkt handlade bland annat om vad i samhällets skyddsnät som kan förbättras. Där lyfte de fram att alla måste bli bättre på att se vad som brister i familjer och vilken omsorgsförmåga som finns, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Båda poängterade att det totalt sett borde finnas mer tid och resurser att fånga upp föräldrar, att man skulle kunna "omfamna" dem och ha ett helhetsperspektiv på familjen.

Till sist lyfte de fram andra myndigheters viktiga roll, för att skydda barnen. Exempelvis Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och andra instanser måste även de bli bättre på att föra vidare information om man ser tecken på oro, eller våld i familjer.

– Den stora utmaningen är att tillsammans bygga ett skyddsnät för personer som lever i svåra livssituationer. Det är inget quick fix och det är oerhört viktigt att vi möjliggör för professionen, och inom alla våra verksamheter, att kunna ha barnen i fokus, sa Moa Mannheimer.

Barnrättsperspektivet måste stärkas i utredningar och rättsprocesser

Konferensens sista föreläsning höll Elisabeth Dahlin, barnombudsman och generaldirektör vid Barnombudsmannen. Hon har sedan 2018 arbetat som generalsekreterare för Rädda Barnen och har tidigare haft globala uppdrag inom FN för barns rättigheter och våld mot barn.

Elisabeth Dahlin presenterade resultat från en undersökning av allmänhetens syn på barnets rättigheter och av hur domstolar och utredningar beaktar barnets bästa. Vilka arbetssätt finns för att beakta barnets bästa? Hur kan de tillämpas och hur kan vi ta tillvara våra yngstas rättigheter? Vilka förändringar kan behövas? Var står vi idag? Det var några av de frågor hon försökte ge svar på.

Hon inledde med att konstatera att hon är väldigt glad för att vi nu har barnkonventionen, att den är svensk lag från årsskiftet, och gav sedan en liten återblick.

– Något som präglat svensk syn på barn var beslutet att avskaffa barnagan. När riksdagen fattade beslutet 1979, tyckte de flesta att det var dumt. Antiagalagen kom att ändra barnsynen. Man slår inte sin maka, make och man slår inte sina barn. Den attityden har förändras genomgripande, sa hon och berättade vidare att det numera är 76 länder i världen som infört ett agaförbund. Japan fattade det så sent som förra året. I Sydkorea diskuteras det.

Elisabeth Dalin fortsatte att berätta om Barnombudsmannnens verksamhet, som är Sveriges barnrättsmyndighet. De har bland annat till uppdrag att
• Följa barn och ungas rättigheter
• Följa upp att de inte kränks
• Bilda opinion

Vidare förklarade hon att Barnombudsmannen inte driver enskilda ärenden, att de inte utövar någon inspektion, men har speciella befogenheter om någon bryter mot barnkonventionen. Då kan man bli inkallad till barnkonventionen, något som används selektivt.

– Enligt lag ska vi en gång per år berätta för regeringen vad regeringen behöver veta om barn och unga. Det gör vi genom att lämna en rapport, den senaste med titeln: Dom tror att dom vet bättre.

Barnkonventionen som lag är en milstolpe, men vad är det vi ser som behöver åtgärdas? Generellt är svensk lagstiftningen väl i linje med barnkonventionen. Men kommer barnen till tals, sätter vi barnens bästa i fokus? Hur väger vi in barnens röster? När det gäller tillämpningen i sig kommer det behövas mycket arbete, konstaterade hon och fastslog sedan:

– Barn är rättighetsbärare, barn är inte minimänniskor med minirättigheter. Viktigt att få in synsättet att barn är rättighetsbärare, men det behöver också finnas ansvarsbärare. Det är staten som skrivit på barnkonventionen, det innebär all offentlig verksamhet, men också exempelvis friskolor och privata vårdgivare är skyldiga att följa konventionen.

Staten har en skyldighet att respektera, främja, skydda och uppfylla rättigheterna till barnet. Att barnet är rättighetsbärare innebär:
• Rätt att delta i den demokratiska processen
• Rätt till autonomi (självstyre)
• Rätt att självständigt utöva sina rättigheter
Elisabeth Dalin konstaterade vidare att många vill veta "huret".

– Vi kan inte alltid svara på det. Varje kommun och andra måste svara på det själva.

Hon berättade även att undersökningar som Barnombudsmannen gjort visar att många känner till barnkonventionen men inte riktigt vad den betyder. De som var mest positiva till konventionen var unga 18-25 år.

Elisabeth Dalin var tydlig med att Barnkonventionen gäller alla barn som vistas i Sverige, att alla barn är skyddsvärda. Hon tog sedan upp frågan om hur utredningar och domstolar beaktar barns bästa.

I en attitydundersökning som gjorts av Barnombudsmannen ingick intervjuer med rättsväsendet. Där framgick även att i de 30 domar man läst, där våld i uppfostrande syfte gått till rättegång, så framgick inte bedömningen av barnets bästa.

– Hur ser domstolarna på våld mot barn? Har vi haft en likabehandling av resonemangen? Vart är Sverige på väg 40 år efter agaförbudet? Var frågor som lyftes fram.

Av de 30 domarna framgick att medelåldern på barnen var sju år, att förövarna var föräldrar. Barn hade kommit till tals, men deras berättelser hade inte alltid vägs in. Bedömning av barnets bästa hade inte alltid kommit fram.

Ett barnrättsanpassat synsätt i samhället behövs

– Hur väger man samman en sådan bedömning? Det är viktigt att barnets bästa kommer fram. Barnrättsperspektivet måste stärkas i utredningar och rättsprocesser. Det återstår mycket innan vi överlag får ett barnrättsanpassat synsätt i samhället, slog hon sedan fast och fortsatte lyfta viktiga frågor:

– Hur gör vi bedömningen av barnets bästa? Ska domstolar kunna återsända utredningar som inte beaktat barnets bästa? Ska det finnas möjlighet för domstolarna att ta in sakkunniga för att få fram ett underlag kring hur barnet tänker och tycker? Barn behöver få vara part i målet. För de yngre barnen gäller att de behöver ha ett ombud. Det är viktigt att barnet skyddas i rättsprocessen, men inte från domstolen. Ett beslut kan drabba barnet hela livet, underströk Elisabeth Dalin.

En annan viktig sak som hon lyfte fram och som gäller rättsprocesser, är att barn som är involverade i flera processer samtidigt ska kunna ha samma ombud.

– Det kan finnas skäl att prova om det behövs särskilda domstolar för att bättre kunna prata med barn. Viktigt är också att utreda föräldrarätten gentemot barnrätten. Föräldrar ska bland annat inte kunna stoppa att barnet talar.
Ett barns barndom går aldrig i repris, betonade Elisabeth Dalin kraftfullt.

– Vi måste agera NU för att säkerhetsställa deras rättigheter. Det är dags att agera och förändra för att barnkonventionen ska göra skillnad för barn och inte riskera bli till en papperstiger.

Under frågestunden konstaterade hon hoppfullt att Barnombudsmannen ser ett sug efter kunskap och information, samt att man även ser en attitydförändring inom rättsväsendet.

– Det sker en förskjutning steg för steg, det tar lite tid!
Med de orden avslutade en engagerad Barnombudsmannen årets Värna våra yngsta konferens.

Text: Agneta Berghamre Heins
Foto: Simon Heins

Senast uppdaterad 2020-11-20 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson