Tyst kommunikation med terapihunden Doris

Tack vare terapihunden Doris har Ida, 11 år, fått ett ökat välbefinnande och en trogen vän, och mamma Jennie Westman en ny yrkesidentitet.

Border collien Doris står förväntansfull med svansen viftandes i turbo när färdtjänstbussen stannar utanför familjen Westmans hus i Knivsta. Det är mellandottern Ida, 11 år, med flerfunktionsnedsättning som kommer hem från träningsskolan i Uppsala. Så fort Ida hjälpts ut ur bussen finns Doris där bredvid och hälsar välkommen hem med en liten "puss" på handen.

Hela vägen in finns Doris vid Idas sida och väl inne sjunker Border colliens huvud snabbt ner i Idas knä. Att Doris är en vältränad terapihund råder ingen tvekan om, inte heller att Ida berörs av närheten. Nu vet hon att hon är hemma, konstaterar mamma Jennie.

Det har varit en intensiv dag för Jennie Westman. Hon har hunnit med ett par vändor till Uppsala, från den lite lantligt belägna bostaden utanför Knivsta. Först var det tandläkarbesök för Ida och sedan en tur till veterinären med en av familjens två hästar. Men nu har lugnet lagt sig, solen skiner och även yngsta dottern Lisa, åtta år, har kommit hem från skolan och kelar med en av katterna i soffan, ett av många djur hos familjen Westman.

När Ida kommer hem är lillasyster Lisa nästan lika snabb som Doris med att hälsa Ida välkommen hem, hon kramar och klappar glatt sin syster. En rutin som är lika viktig för dem båda.

Utbildade mig till terapihundförare

Ida föddes med flerfunktionsnedsättning, med ytterst begränsad kommunikationsförmåga och inga viljestyrda rörelser. Hon har en synnedsättning, svårbehandlad epilepsi med mycket epileptisk aktivitet och ibland synliga kramper. Familjen har lärt sig läsa av Idas ansiktsuttryck, så de kan tolka hennes vilja och mående. För en tid sedan har de börjat använda ögonstyrning, där en dator tolkar ögonrörelserna, som hjälpmedel i kommunikationen.

De första fem åren efter att Ida fötts var Jennie hemma och jobbade som personlig assistent till henne.

– De åren hade vi inga andra assistenter. På nätterna delade jag och Idas pappa på omsorgen. Så är det fortfarande, då Ida behöver stöd och hjälp nattetid. Jag brukar säga att vi sover lika lätt som indianer och vaknar vid minsta rörelse. Ida måste inhalera flera gånger per dygn och nattetid ger vi även muskelavslappnande medicin och vänder på henne för att underlätta andningen, då hon periodvis har mycket slem, berättar Jennie.

Innan Ida föddes jobbade Jennie heltid på ett flygbolag, ett jobb som krävde mycket. Hon insåg att det inte skulle var möjligt för henne att fortsätta inom den branschen.

– Livet blev så annorlunda mot vad man tänkt sig. Till en början var det en stor sorg att få ett barn med så omfattande svårigheter, men efterhand hittade vi en väg i allt detta. Men efter fem år hemma med Ida kände jag att jag tappat min yrkesidentitet helt och hållet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna hitta något jobb som var kombinerbart med familjelivet och vår situation med Ida, berättar Jennie och fortsätter:

– En dag satt jag och slötittade på tv-programmet Malou efter tio, och där pratade de om besökshundar. Då var det som det klickade till, där och då bestämde jag mig för att utbilda mig till terapihundförare.

Doris är tränad att känna av hur människor mår.

Doris är tränad att känna av hur människor mår.

Och sagt och gjort, det dröjde inte länge så började Jennie på en tvåårig utbildning på Svenska Terapihundskolan.

– Jag har vuxit upp på en hästgård i Norrland, så för mig är livet med djur så självklart och en källa till glädje och avkoppling, säger hon och ger Doris en klapp.

Hunden har fortfarande inte vigt från Idas sida och bevakar tålmodigt alla rörelser, för att då och då lägga huvudet i hennes knä.

Kontakten med Doris är kravlös

Jennie berättar att Doris och Ida har en så kallad tyst kommunikation, och border collien är tränad att känna av hur människor mår.

– Vi märker tydligt att Ida mår bra av Doris. Hon blir lugn och trygg, det är en tydlig signal om att hon ska slappna av. Kontakten med Doris är helt kravlös och hundens mjuka päls bidrar starkt till en känsla av välbefinnande, säger Jennie och berättar att Doris ofta ligger bredvid Ida när hon vilar på en madrass på golvet.

Utbildningen som hundförare var inte bara rolig och meningsfull för Jennie, det gav också en rejäl skjuts in i en ny yrkesbana. Sedan flera år tillbaka är hon deltidsanställd av Knivsta kommun på en träffpunkt för personer med psykisk ohälsa.

– Jag har alltid med Doris dit, vi jobbar i team och hon betyder oerhört mycket för de personer som träffar henne, inte minst eftersom hon är en rejäl dörröppnare till samtal, både vardagliga men också till djupare, existentiella och rent terapeutiska samtal.

Jennie har också studerat vad forskningen säger om hundterapi och förklarar att hon hittat mycket stöd för det hon själv iakttar, både i Doris och Idas relation och på jobbet med personer med psykisk ohälsa.

– Blodtrycket sänks, pulsen sjunker och stresshormoner minskar vid beröring, förklarar hon.

Bidrar till glädje och ökat välmående

Enligt forskningen beror det i sin tur på att hormonet oxytocin, "lyckohormonet" utsöndras vid närheten till hunden. Doris bidar helt enkelt till ett ökat välmående för de personer som träffar henne.

– Självfallet bygger det på en slags ömsesidighet. Du måste ju vara beredd att träffa en hund. Jag har varit med om att personer som varit väldigt hundrädda och stegvis lärt känna Doris, sedan verkligen haft glädje av ett hundmöte, säger hon och går upp för att förbereda maten till Ida.

Vant plockar hon fram utrustningen för Peg-matningen, då Ida har en så kallad "knapp på magen", och blandar näringslösningen, samtidigt kommer storebror Albin, 15 år, hem från skolan och precis som Lisa går han direkt till Ida för en stunds kramar och kel, innan han försvinner in till sitt.

– Vi är så tacksamma för att syskonen har en fin relation till Ida och kan visa så mycket värme, säger Jennie och berättar att storebror Albin också börjat kunna ge Ida mat via peggen.

– Det känns bra, men vi är noga med att Albin i första hand ska ha en helt vanlig storebrorsrelation till Ida och inte bli någon extra assistans, betonar hon.

Djuren har en stor plats i familjen Westmans liv.

Djuren har en stor plats i familjen Westmans liv.

Efter dagens tandläkarbesök är Ida lite tröttare än vanligt, men piggnar till efter maten. Lisa kommer tillbaka efter en stunds barn-tv och gosar lite mer med Ida och berättar glatt om familjens hästar som är inhysta i ett stall i närheten. Ett intresse hon delar med mamma Jennie.

– För ett tag sedan skaffade vi återigen två hästar. För mig är det en fantastisk avkoppling. Där kan jag släppa oron för Ida en stund, hämta ny kraft och även få tillfälle att umgås med Lisa på tu man hand. Vi gillar stallet lika mycket båda två. Även Ida rider lite då och då, i ett ridhus som är specialanpassat för personer med flerfunktionsnedsättningar. Där kan hon ligga på hästryggen, känna doften från hästen och närheten till det stora djuret, säger Jennie.

Hon konstaterar att djuren på många sätt har en stor plats i familjens liv och ger Doris ett nästan omärkligt kommando att följa med och kör Ida till husets ljusa inbyggda glasveranda, där kvittret från ett par undulater skapar stämning.

– Idas hörsel kan liknas vid en fladdermus hörsel, men hon kan höra ljudet av fåglarna. Även det skapar en hemkänsla för henne, säger Jennie och berättar att Doris också är tränad att bistå Ida när det är lekstunder i familjen. Fia med knuff och ett speciellt mjukt bowlingset är Doris och Idas favoriter.

– Doris hjälper till med både tärningar och att välta käglor, säger Jennie och ler ett av sina många leenden just som maken Gunnar kommer hem från jobbet och familjens två gårdskatterna ryker ihop rejält.

Gunnar ser till att den ena resolut åker ut i kylan. Sedan får Ida sin fjärde dos av värme och kel denna eftermiddag.

Prioriterat att vara tillsammans

– Tack vare att Ida sover rätt bra har det fungerat att ha omvårdnaden själva på nätterna, hade hon sovit sämre hade vi nog behövt mer hjälp även nattetid. I dagsläget tycker jag vi har rätt nivå på assistansen. Två assistenter på dagtid fungerar bra. Vi har haft tur för båda våra två assistenten kan ha Ida hos sig på kortis, någon helg då och då. Hos vår "kortidsassistent" finns liftar och allt som Ida behöver och de känner varandra väldigt väl, en ovanlig men fantastisk tillgång, säger Jennie och betonar hur otroligt värdefulla de båda assistenterna är för Ida och hela familjen.

Jennie säger att eftersom Ida inte kan kommunicera, och förklara hur hon mår, vill de inte lämna henne till personer som inte känner Ida utan och innan.

– Vi har hela tiden prioriterat att hela familjen ska vara tillsammans, att Ida ska vara med så mycket som möjligt, men nu när hon blivit tyngre är det svårt att resa tillsammans, då det krävs väldigt mycket extra utrustning om det ska fungera.

Men nu tycker Doris att det är dags med lite uppmärksamhet, hon behöver ut på en runda. Jennie tar på sig jackan och konstaterar att hon är tacksam för de erfarenheter livet med Ida gett och ger.

– Det har varit många tuffa stunder de här åren, men jag brukar ofta tänka på vad jag varit om jag inte fått Ida. Min man och jag har alltid hittat styrkan i varandra, även i de svåraste stunder. Det är en trygghet och det tror jag alla tre barnen känner. Även om det alltid är ett konstant pusslande och schemaläggande för att få ihop tillvaron, och oron för Ida alltid är närvarande, så har vi hittat en väg som fungerar för oss alla, säger Jennie Westman och greppar kopplet. För mitt i allt detta finns border collien Doris som ett gemensamt nav i familjen och stundtals som ett ankare, när vågorna går lite väl höga i livet.

Text och foto: Agneta Berghamre Heins

Senast uppdaterad 2020-04-17 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson