Socialtjänst idag och framåt

Angeläget, engagerat och inspirerade. Så kan man sammanfatta den nationella konferensen "Socialtjänst idag och framåt" som ägde rum i Kalmar 17–18 april. Omkring 70 personer från hela landet hade tagit sig till konferensanläggningen Kalmarsalen för att under två dagar diskutera människors delaktighet, medverkan och inflytande i de insatser som erbjuds inom socialtjänsten.

Programmet innehöll både gemensamma plenarföreläsningar och ett stort antal parallella seminarier. Totalt arrangerades närmare 40 olika aktiviteter. Bakom konferensen stod Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), Regionförbundet i Kalmar län, Linnéuniversitetet, Kalmar läns museum och Fryshuset.

Lennart Magnusson, Nka

Lennart Magnusson, Nka

Flera medarbetare från Nka deltog som föredragshållare under konferensen. Bland annat höll Lennart Magnusson, verksamhetschef och docent, en plenarföreläsning på temat "E-lärande – resurser för stöd till anhöriga, frivilliga och personal". Under föreläsningen demonstrerades bland annat olika former av e-lärande som webbkurser, webbinarier, stödgrupper på nätet och appar.

Studie om anhörigas berättelser

Ritva Gough, fil. dr och forskare, var en annan medarbetare från Nka som deltog som föreläsare. Hennes föredrag hade rubriken "Anhörigas berättelser". Det utgick från den svenska litteraturstudie som hon just nu arbetar med - och som fokuserar på böcker där personer med sjukdom eller funktionsnedsättning, eller deras anhöriga, skildrar sitt liv.
Den här typen av litterär genre kallas för patografi. Ritva Gough berättade att patografier inte är något nytt, men att genren förändrats och också vuxit under senare hälften av 1900-talet. Tidigare var det oftast en läkare som skrev om en känd persons sjukdomshistoria utifrån journaler och andra historiska fakta. Men i takt med att patientrollen förändrats har nya grupper fattat pennan.

–På 1950-talet var det kvinnor, oftast akademiker, som berättade om det vardagliga livet med en svår sjukdom. Och på 1970-talet började andra, mera kritiska, röster höras när de nya medicinska behandlingarna inte alltid infriade vad man lovat, berättade Ritva Gough. Under andra hälften av 1900-talet började också föräldrar till barn med funktionsnedsättning att skriva om sina känslor och erfarenheter.

Delar med sig

I samband med litteraturstudien har Ritva Gough läst ett hundratal böcker där anhöriga till personer med sjukdom eller funktionsnedsättning berättar om sin vardag. De flesta böcker är skrivna av kvinnor, men på senare år har också män fattat pennan. Under seminariet gav Ritva Gough tips på böcker där anhöriga delar med sig av sina upplevelser. En bok som lyftes fram var Jenny Jejlids berättelse om att växa upp på 70-talet som lillasyster till en autistisk och utvecklingsstörd bror. I boken skildras hur samhället inte lyckades att skydda systern som levde i ett kaos med ständig skräck för sin bror, samtidigt som hon kände skam och skuld för att hon inte kunde älska honom.

–Vissa böcker är enormt smärtsamma och tunga att läsa. De beskriver så mycket maktlöshet, sorg och ilska. Andra böcker ger tröst, mitt i all förtvivlan, och gör läsaren lite klokare genom tänkvärda funderingar och reflektioner, menade hon. Sådana böcker har till exempel Tomas Sjödin skrivit. Han skildrar hur det är att vara förälder till två barn med obotlig sjukdom. –Han ger en bild av vad omsorg kan handla om i skarpa lägen. Vi kan inte påverka förloppet, men vi kan vara där, skriver han, med vår blick och vår hand. Båda sönerna avled som tonåringar, berättade Ritva Gough.

Etiskt perspektiv på ökad delaktighet

Under konferensen i Kalmar medverkade även Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik och föreståndare för Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet. Hans plenarföreläsning fokuserade på delaktighet, medverkan och inflytande ur ett etiskt perspektiv. Att dagens socialtjänst alltmer präglas av begrepp som personcentrering, delat beslutsfattande och delaktighet stöds av etiska argument, sade han, men denna utveckling ger också upphov till olika etiska frågeställningar. Han berättade att det kan handla om var gränserna för delaktighet ska gå. Eller vad man gör om personen har bristande beslutsförmåga, eller hur ska man hantera situationer när delaktighet och inflytande är resurskrävande. Det här är frågeställningar som vi måste förhålla oss till, betonade han.

En idé om livskvalitet

Under seminariet utvecklade Lars Sandman sitt resonemang. Det övergripande etiska målet för socialtjänsten är en idé om livskvalitet i samhället, menade han. Men som individer har vi olika värderingar och uppfattningar om vad som gör livet värt att leva – så om vi använder standardmallar når vi inte målen. Det handlar också om autonomi, att låta personer fatta beslut som rör dem själva utifrån sina egna önskningar. Men det finns gränser. Man får inte skada andra, men får man skada sig själv genom sitt beslut, frågade han. –Ytterligare etiska utmaningar är att det inte enbart handlar om individuella mål. Hänsyn ska även tas till målet om att vara en "god samhällsmedborgare", samt mål som bestäms i olika regleringar, fortsatte han.

Ökad risk för ojämlikhet?

Som ett konkret exempel på livskvalitet och autonomi nämnde Lars Sandman äldreomsorgen. Om personen inte är beslutskompetent vem ska tolka hans eller hennes önskningar om livskvalitet? –Ska man gå på de anhörigas bild, eller ska man ha en standardlösning? Men då finns ju en risk för ojämlikhet; standardlösningar för vissa och speciallösningar för andra, menade han.

Och hur hanterar vi utvecklingen om ökad delaktighet leder till att det krävs mer resurser, fortsatte han. Ska det finnas ett basutbud som samhället tillhandahåller, och sedan får man köpa till egna lösningar eller ta hjälp av anhöriga? Lars Sandmans slutord var att socialtjänstens väg mot ökad delaktighet och medverkan kommer att kräva etiska avvägningar – framförallt med tanken på risken för ett ökande gap mellan vad vi har resurser till och vad vi skulle vilja åstadkomma. Han hade även ett medskick till den politiska nivån; om delaktighet, medverkan och inflytande leder till ojämlikhet, hur stor kan vi tillåta den att bli? Och hur ska faktorerna eget inflytande, samhällets resurser och eget ansvar balanseras?

Modell för sociala investeringar

Social Impact Bond - ett socialt utfallskontrakt - var ämnet för ytterligare en plenarföreläsning under konferensen. På plats för att berätta om denna modell för sociala investeringar var projektledarna Tomas Bokström, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Petra Blom Andersson, Team Nystart, Norrköpings kommun, samt Pontus Andersson från konsultföretaget Health Navigator. Socialt utfallskontrakt är en modell som prövats internationellt och som nu testas i Norrköpings kommun. Modellen beskrivs som ett nytt sätt att möta angelägna utmaningar i välfärden. Den bygger på ett samarbete mellan en offentlig part och externa aktörer. Genom samarbetet ges möjlighet att finansiera och stödja socialt utvecklingsarbete. De investerade pengarna betalas sedan tillbaka efter en modell som parterna kommer överens om. Tomas Bokström berättade att Norrköping är den första kommun i Sverige att testa modellen. –Målgruppen för projektet är HVB- och SiS-placerade barn och unga i Norrköpings kommun. Syftet med insatserna är att förbättra skolresultaten och minska risken för återplacering, förklarade han.

"Man jobbar lite fortare"

Projektet startade hösten 2016. Ett multidisciplinärt team bildades – Team Nystart – bestående av två socionomer, en arbetsterapeut och en specialpedagog. Varje teammedlem har ett eget ansvarsområde. Bärande element i arbetet är närhet, delaktighet och medskapande. Petra Blom Andersson berättade om teamets insatser och de erfarenheter man fått under resans gång. –Genom teamets tvärprofessionella kompetens har vi kunnat identifiera organisatoriska flaskhalsar. Vi har också fått en ökad förståelse för individens behov och förmågor, sade hon. Petra Blom Andersson är mycket nöjd med arbetet så här långt och konstaterade att "vi bygger vägen samtidigt som vi går på den". Hon menade också att samarbetet med en extern part kan bidra till starkare resultatfokus. –Med en privat finansiär som sätter lite press och följer upp blir det en extra sporre. Man jobbar lite fortare, menade hon.

Olika utfallsmått

Nästa år kan man börja se om satsningen har effekt, och våren 2020 ska den fullständiga utvärderingen vara klar, berättade Pontus Andersson.
Flera olika utfallsmått följs upp under projektets gång. De sociala mått som teamet använder sig av är psykisk hälsa, risk- och missbruk, delaktighet, familjeförmåga och individens egen måluppfyllelse. –Utfallsmåtten med finansiella konsekvenser är förändring av skolresultat och förändring av socialtjänstkostnader, förklarade Pontus Andersson.

Konflikt mellan två logiker

Implementering av systematisk uppföljning inom socialtjänsten var temat för Ingela Furenbäcks föredrag. Hon är lektor vid Linnéuniversitet och knuten som forskare till Nka. Under seminariet berättade Ingela Furenbäck om en studie som gjorts inom ramen för ett forskningsprojekt om utökat stöd till barn som anhöriga. I studien undersöktes vilka uppföljningssystem som finns i dag inom socialtjänsten, och vad som händer när man vill införa systematisk uppföljning. Studien genomfördes i sju svenska kommuner och visade att de befintliga uppföljningssystemen präglades av yrkesprofessionalismens logik som bygger på profession, kollegialitet och tillit. –Den nya arbetsmetoden för systematiska uppföljningar kännetecknas däremot av organisationsprofessionalismens logik som bygger på byråkrati, standardisering, hierarki, målstyrning och kontroll, förklarade Ingela Furenbäck. Hon berättade om den konflikt som kan uppstå mellan dessa två logiker. –Båda logikerna är nödvändiga för socialt arbete, men ska man implementera systematisk uppföljning man måste hantera den här konflikten.

Tillit ersattes med tvivel

Studien visade att man var nöjd med de befintliga uppföljningssystemen i socialtjänsten, men trots det ville man förändra och utveckla sina metoder för uppföljning. -Ett skäl till detta var att man ville vinna legitimitet eftersom influenser från "New Public Management" och "Evidensbaserad praktik" ifrågasatt professionellas subjektiva bedömningar inom socialtjänsten, förklarade Ingela Furenbäck. En konsekvens av införandet av systematisk uppföljning blev att den tillit man tidigare haft till sina egna bedömningar, ersattes med tvivel. –Förut litade man på sina autonoma bedömningar. Nu behövde man få en bekräftelse, sade hon.

Utvecklingsråd och intressebank

Landstinget i Kalmar län var också på plats under konferensen. En av föredragshållarna var samordnare Anna Olheden. Hon berättade om det utvecklingsarbete som pågår i länet för att brukare, patienter och anhöriga ska få större möjligheter att påverka utvecklingen inom vård och omsorg. Anna Olheden gav en kort bakgrund och beskrev den länsgemensamma ledningsgrupp som landstinget, regionförbundet och kommunerna i Kalmar län bildade 2013 för bättre samverkan inom socialtjänsten och angränsande område inom hälso- och sjukvården. Ledningsgruppens arbete fokuserar på fyra utvecklingsområden; barn och unga, äldre, missbruk och beroende samt psykisk hälsa. För att öka brukare, patienter och anhörigas medverkan i utvecklingen har en länsgemensam modell tagits fram. Modellen består av ett utvecklingsråd och en intressebank.
–I utvecklingsrådet sitter personer i olika åldrar och med olika bakgrund och erfarenhet. Man företräder inte någon intressegrupp, utan arbetar för att stöd, vård och omsorg ska bli bättre för alla, förklarade Anna Olheden.

Samtalstonen påverkas

Intressebanken kan beskrivas som ett register för medverkan. Här finns personer med egen erfarenhet från socialtjänst eller hälso- och sjukvård representerade, och som kan tänka sig att medverka i olika utvecklingsarbeten. Personer som vill finnas med i intressebanken anmäler sig själva. I dagsläget finns 85 personer i banken.
–Personer från intressebanken har deltagit i en rad olika aktiviteter som workshop och studiebesök. Man har medverkat i filmer, deltagit i olika arbetsgrupper och utvecklingsråd, för att nämna några av alla aktiviteter, berättade Anna Olheden. Hennes slutsats är att brukare, patienter och anhörigas medverkan gör skillnad. Deras kunskaper och erfarenheter bidrar till ökat värde för många, betonade hon. –När man till exempel tar in patienter i beslutsrummen påverkas samtalstonen. Deras medverkan gör det lättare för politiker och tjänstemän att ha rätt fokus, det vill säga att koncentrera sig på dem som vi är till för.

TEXT: BARBRO FALK
FOTO: PAUL SVENSSON

Senast uppdaterad 2018-05-09 av erik, ansvarig utgivare Lennart Magnusson