Fyra nyproducerade kortfilmer om anhöriga väcker till eftertanke

Leif Svanlund, anhörig, hade önskat mer stöd och hjälp av samhället efter dotterns död. Något som Filip Svanlund, barnbarn till Leif, som förlorat sin mamma, håller med om. Båda medverkar i en av filmerna.

Leif Svanlund, anhörig, hade önskat mer stöd och hjälp av samhället efter dotterns död. Något som Filip Svanlund, barnbarn till Leif, som förlorat sin mamma, håller med om. Båda medverkar i en av filmerna.

–Förhoppningsvis kan filmen vara till hjälp för andra, som på samma satt som vi mist en nära anhörig. Därför känns det viktigt att delta i en film om att vara anhörig, säger Leif Svanlund. Han har kommit i sällskap med sitt barnbarn Filip Svanlund, 16 år, som för sex år sedan miste sin mamma.

I början av december bjöd Röda Korset in till premiärvisning av fyra kortfilmer om anhöriga på huvudkontoret i Stockholm.

Filmerna om anhöriga har producerats av deltagare på dokumentärlinjen på Röda Korsets folkhögskola, i nära samarbete med Röda Korset Sverige, Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka och Anhörigas Riksförbund.

De fyra filmerna visar anhöriga i olika livssituationer. I filmerna får vi följa personerna i deras vardag, med såväl utmaningar som i glädjestunder. Genom det raka, dokumentära berättandet får tittarna komma nära de anhöriga och deras närstående på ett djupt berörande sätt. Något som väcker till eftertanke och insikt om hur viktigt stödet från samhället är till anhöriga, oavsett livssituation. Genom filmerna ökar även förståelsen för hur besvärligt livet kan bli om stödet uteblir eller inte ges i tillräckligt stor utsträckning.

–Genom att delta i filmerna kan vi sprida kunskap om vikten av att få det stöd vi behöver för att vår livssituation ska fungera, sa Sarah Berthag Ljones, anhörig i en av filmerna.

–Genom att delta i filmerna kan vi sprida kunskap om vikten av att få det stöd vi behöver för att vår livssituation ska fungera, sa Sarah Berthag Ljones, anhörig i en av filmerna.

I filmerna får vi bland annat möte Sarah som är ensamstående med tre pojkar, alla med diagnoser inom asperger/autismspektrum, Solveig som vårdar och lever med sin strokedrabbade man, Jessica vars bror är född med en cp-skada, och Leif, vars dotter avslutade sitt liv på egen hand och efterlämnade man och två pojkar, sex och tio år gamla.

Filip och Leif

Filip och Leif

Bildade ett starkt skyddsnät
–Mitt i den egna sorgen behövde jag och min fru hitta kraft för att stötta barnen så mycket det någonsin gick. Vi mor- och farföräldrar bildade ett starkt skyddsnät kring barnen, men när man själv är i djup sorg är det tufft på alla sätt. Jag hade verkligen önskat, både för egen del och framförallt för barnens del, att vi fått mer stöd från samhället. Det var i det närmsta obefintligt, konstaterar Leif Svanlund, som idag har en nära relation till sina barnbarn.

–Det är sex år sedan mamma dog, utan morfar vet jag inte hur det gått. Han har varit och är fortfarande jätteviktig för mig och min lillebror. Vi gör mycket ihop, säger Filip, som även han tycker att han borde fått mer hjälp från samhället de första åren efter hans mammas bortgång.

–I början pratade jag inte om det som hänt. I skolan var jag tyst och stängde in all sorg. Det är först för något år sedan som jag börjat prata och det betyder väldigt mycket för att jag ska kunna gå vidare. Att stäng in sin sorg är inget bra, säger Filip och får medhåll av Leif.

Nu är de båda engagerade i föreningen SPES, Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, och får stöd och kan själva stötta andra som är drabbade.

–Det finns fortfarande fördomar och stigmatisering kring suicid. Något som vi vill arbeta för att förändra. Ingen väljer av fri vilja att avsluta sitt liv, utan det handlar ofta om, som i min dotters fall, djupa depressioner och att hjälpen inte funnits där eller inte räckt till, säger Leif Svanlund.

I filmen säger Leif Svanlund bland annat:" Du är inte ensam. Be om hjälp om det är hjälp du behöver". Ett budskap som även lyftes fram under av de tre organisationerna som står bakom filmerna under det efterföljande samtalet.

Viktigt att få berätta om hur anhörigas liv
Marie-Louise Jarnebrink, lärare på dokumentärlinjen på Röda Korsets folkhögskola tycker de fyra filmerna har varit viktiga att få göra.

Marie-Louise Jarnebrink, lärare på dokumentärlinjen på<br> Röda Korsets folkhögskola

Marie-Louise Jarnebrink, lärare på dokumentärlinjen på
Röda Korsets folkhögskola

–Det har funnits ett stort engagemang från våra elever. Det känns viktigt att få möjlighet att berätta om hur livet kan vara som anhörig. Personerna i de fyra filmerna har på ett fantastiskt sätt ställt upp och berättat för våra elever. Resultatet har blivit väldigt starkt och berörande, konstaterar Marie-Louise Jarnebrink.

Sarah, i en av kortfilmerna, förklarade att hon i ett tidigt skede ställt frågan om barnen ville delta.

– Barnen sa ja direkt till att delta. De tyckte det var viktigt att på det här viset kunna sprida kunskap om hur deras livssituation är och vikten av att få det stöd man behöver.

Jessica i sin tur lyfte fram det viktiga, men ibland bortglömda syskonskapet:

Jessica Lerner, –Jag vill gärna bidra till att<br> syskonskapet synliggörs mera. <br>Syskons betydelse riskerar att glömmas bort i samhället.

Jessica Lerner, –Jag vill gärna bidra till att
syskonskapet synliggörs mera.
Syskons betydelse riskerar att glömmas bort i samhället.

–Jag vill gärna bidra till att syskonskapet synliggörs mera. Syskons betydelse riskerar att glömmas bort i samhället. Själv har jag ofta känt mig väldigt ensam i min familjesituation. Sedan 2017 föreläser jag om att vara syskon till en person med funktionsnedsättning. Jag försöker på ett personligt sätt visa och berätta om svårigheter, men också om den glädje jag känt och känner för min bror, säger Jessica.

Ställ alltid frågan om vilket hjälp som behövs
Ann-Marie Högberg, ordförande för Anhörigas Riksförbund var även hon på plats för att delta i lanseringen. Efter visningen av de fyra filmerna konstaterade hon att de alla berörde henne oerhört starkt på olika sätt.

–Det är viktigt att inte tro att vi vet hur det är att vara anhörig, allas livssituationer är olika. Vi måste alltid komma ihåg att ställa frågan om vilken hjälp som behövs, för att kunna ge rätt och tillräckligt stöd till både den anhöriga och den närstående. De här filmerna är viktiga att sprida för att öka förståelsen för anhörigas situation, men också för att ge kunskap om att det finns hjälp att få från samhället.

Röda Korset började med sin anhörigstödjande verksamhet redan i slutet av 80-talet, som ett komplement till kommunerna.

Cecilia Nygren verksamhetsutvecklare vid<br> Röda Korset

Cecilia Nygren verksamhetsutvecklare vid
Röda Korset

–Inom Röda Korset arbetar vi med att ge stöd till anhöriga. Var femte person i vuxen ålder vårdar, hjälper eller stöttar en närstående, som är i behov av insatser på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder, berätta Cecilia Nygren vid Röda Korset.

Röda Korset har möjligheter att ge anhöriga stöd, kunskap om sina rättigheter, avkoppling och tillfälle att reflektera över sin roll i sammanhang där man träffar andra anhöriga. Röda Korset är även en viktig samverkanspartner för kommunerna, som de senaste 15 åren arbetat aktivt med att utveckla stöd till anhöriga
–Vi vill bredda perspektivet på vad det är att var anhörig och inte minst viktigt är det att få beslutsfattare att ta vara på den kunskap som anhöriga besitter, säger Cecilia Nygren.

Lina Brustad, kanslichef på Anhörigas Riksförbund hoppas, liksom övriga producenter, att filmerna ska användas i många olika sammanhang:

–Förhoppningen är att filmerna användas både lokalt i<br> föreningssammanhang, men även av tjänstemän i<br>  kommunerna och inte minst beslutsfattare, sa<br>  Lina Burstad, kanslichef på Anhörigas Riksförbund.

–Förhoppningen är att filmerna användas både lokalt i
föreningssammanhang, men även av tjänstemän i
kommunerna och inte minst beslutsfattare, sa
Lina Burstad, kanslichef på Anhörigas Riksförbund.

–Tanken är att filmerna ska kunna användas inom många olika områden för att öka kunskaperna om frågor kring anhöriga och deras olika livssituationer. Förhoppningsvis kommer filmerna användas både lokalt i föreningssammanhang, men även av tjänstemän i kommunerna och inte minst beslutsfattare.

Ritva Gough, seniorforskare vid Nka var i sin tur imponerad av de ungdomar som gjort filmarna, att de med stor empati låtit de medverkande i filmerna berätta om vardag som anhöriga:

–De här fyra kortfilmerna kan på ett positivt sätt bidra till reflekterande samtal i möten mellan människor som är intresserade av anhörigfrågor, men även till att fler anhöriga upptäcker att det finns olika slags hjälp att få. Det är lätt att glömma bort det betydelsefulla anhörigstödet som bland annat Röda Korsets lokalföreningar har ansvarat för sedan 1980-talet, men även samarbetet mellan anhörigkonsulenter och kommunens anhörigstöd.

Paul Svensson, koordinator vid Nka tror att filmerna kommer att få stor spridning och öka kunskapen och förståelsen av vad det innebär att vara anhörig:

–Nka har ett uppdrag att samla in, strukturera och sprida kunskap inom anhörigområdet. Den viktigaste kunskapen att samla in är anhörigas röster. Vi tror att många anhöriga som kanske inte ser sig själv i en anhörigvårdande roll, kan komma att känna igen sig i filmerna. På så sätt kan de få värdefull kunskap om att det finns stöd att få från kommunens anhörigstöd eller från organisationer som Röda Korset, Anhörigas Riksförbund och Nka.

Text och foto: Agneta Heins

Bildspel från premiären

Filmpremiär  

Senast uppdaterad 2019-01-29 av Paul Svensson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson