Anhörigstöd ger nytt hopp för Mona

Möt Mona med flera på Folkets Park i Sundsvall idag 24 oktober då Nationellt kompetenscentrum anhöriga anordnar mötesdag för anhöriga och personal.

Vårt samhälle är väldigt beroende av att det finns människor som vill och kan hjälpa, stötta och vårda sina närstående. Eftersom gruppen anhöriga som stödjer och vårdar ökar (enligt Socialstyrelsen 1,3 miljoner svenskar) och konsekvenserna blir att allt fler anhöriga minskar sin arbetstid eller slutar arbeta, som en följd av situationen, krävs det åtgärder.

Onsdag den 24 oktober besöker Nationellt kompetenscentrum anhöriga Sundsvall med en endagskonferens på Folkets Park där kunskap och erfarenheter står i fokus.

Mona Pettersson är en av de anhöriga som kommer att sitta i anhörigpanelen och dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter om hur det är att vara anhörig.

Mona Pettersson
Mona Petterson.

"Jag är stolt över att jag tagit mig ur och stått kvar". Mona är en anhörig som tagit hand om sina barn även sedan de blivit vuxna. Hennes två barn har haft bekymmer som gjort att de behövt hjälp och stöd i livet. Sonen har mått psykiskt dåligt och dottern har haft drogproblem.

  – Jag har försökt att göra allt. Få ihop allt och alla, psykiatri, Soc, behandlingshem. Jag har legat i och försökt få till hjälp och få ihop alla runt omkring så att de skulle få den hjälp som jag anser att de behöver. Det är så svårt att få gehör! Jag har fått se till att allt fungerat, ungefär som när de var små.

Att träffa andra gör att jag orkar

Mona berättar att hon själv tagit sig ur ett missbruk och att hon sedan 16 år är drogfri. Hon har genom åren träffat läkare, psykologer och kuratorer men de har inte riktigt nått fram. Idag mår hon trots sina egna och barnens bekymmer ganska bra. En viktig anledning till det är att hon flera gånger i månaden går till Anhörigcentret och dels har enskilda samtal och dels träffar en grupp där.

  – Det är fantastiskt. Jag har tidigare gått på andra grupper men detta är något annat. Det finns något i upplägget som är annorlunda. Alla får prata om sitt. Alla får tycka till och det är avslappnat. Jag får ett stöd som gör att jag mår bättre och kan gå vidare. De gör så mycket med lite resurser, tänk om alla fick det här stödet.

Att vårda en vuxen närstående är ett frivilligt åtagande och ingen skyldighet. Anhöriga som stöttar sina närstående är experter med en ovärderlig kunskap och erfarenhet. Den skall inte förspillas men inte heller utnyttjas bortom all gräns.

  – Idag jobbar man mycket längre innan man går i pension. Vi ser idag på de anhöriga vi möter att många inte får tiden att räcka till. Det är inte bara make/maka i arbetslivet utan det är till stor del vuxna barn som har omsorgen om sina föräldrar. Jobb, hem och omsorg om någon annan kan göra att man inte orka längre. Då behövs största förståelse hemma och på arbetsplatsen. Att få stöd och utbildning är viktigt, att veta var man ska ringa för att få hjälp kan vara livsnödvändigt. Att arbetsplatsen är anhörigvänlig är otroligt viktigt säger Barbro Jansson, anhörigkonsulent och länssamordnare Västernorrland.

Förutom Mona kommer även Socialstyrelsens befolkningsstudie presenteras med siffror som visar att 1,3 miljoner svenskar vårdar och stöttar en anhörig som är sjuk, funktionsnedsatt eller äldre.

Senast uppdaterad 2013-08-16 av fredrik, ansvarig utgivare Lennart Magnusson