Hur ska vi kunna hjälpa vår pappa i denna svåra situation?

Min pappas särbo (där han nu bor trots skriven på annan adress) har allt mer avlägsnat honom från oss barn. Genom att påstå att vi stjäl hans pengar har hon nu lyckats hålla honom isolerad från oss och även syskonbarnen i 4 månader.
Vi har tillsammans satt ihop en lista över våra iakttagelser och varit i kontakt med anhörigstöd för att höra om hjälp. De kallar detta psykiskt våld och både min kontakt där och vi själva har försökt få någon från kommunen att gå dit bara för att titta till honom. Det kan de inte göra - han ska själv be om hjälp. Han är ju helt i händerna på henne och hon vill inte ha med myndigheter att göra. Han kommer aldrig att tillåtas be om hjälp och vi tror inte att han vet att han kan be om sådan!). Vi är förtvivlade över att inte kunna hjälpa vår pappa, som vi misstänker har blivit dement (hon låter honom inte gå till läkare för att få diagnos). Detta är en mycket tråkig historia och dessvärre inte unik. Det har vi fått höra av alla vi sökt hjälp hos! Hade han varit hund eller barn så hade samhället ingripit. Nu är han vuxen och ska själv begripa att han behöver hjälp.
Varför är det så?

Svar: Vilken komplex situation för er som anhöriga och lite av ett "moment 22" tänker jag. Ni verkar ha sökt stöd och råd utifrån anhörigstöd perspektivet och det är bra trots att ni inte upplever att något konkret har skett. Ibland kanske det kan vara ett stöd att få tala om sin situation med någon förstående person?

Som du/ni säkert redan vet så ett av socialtjänstens mål att verksamheten skall bygga på respekt för människors självbestämmande rätt och integritet (Socialtjänstlagen 1 kap. 1 §)

Jag kan egentligen inte ge dig ett entydigt svar på din direkta fråga. Det jag tänker är att här finns olika beskrivningar av olika verkligheter och att dessa verkligheter kanske är lika sanna för dem som beskriver dem. Var och en är benägen att hålla fast vid en beskrivning av problemet och har en vidhängande förklaring till det och därför har man helt naturligt en uppfattning om hur det kan lösas. När alla inblandade har uppfattningar som skiljer sig åt från de andras, så kan nya uppfattningar uppkomma om man utbyter uppfattningar med varandra under konversation. Om det inte förekommer någon konversation/dialog brukar uppfattningarna tendera att ligga fast. Utifrån detta så kanske det skulle vara bra om ni kunde träffas och samtala med varandra tillsammans med en erfaren samtalsledare? Den personen skulle kanske kunna vara den anhörigkonsulent som du haft kontakt med tidigare? Eller så kanske hon/han kan föreslå någon annan lämplig person?
/Birgitta Olofsson, Nka

Senast uppdaterad 2013-04-18 av fredrik, ansvarig utgivare Lennart Magnusson