Mats Ewertzon, forskare: Stödet bör anpassas till individens behov

– Ensamhetskänslan är i många fall omfattande hos de anhöriga och därför är det viktigt att man som professionell inom vården kan se vad människor signalerar.

Mats Ewertzon, forskare och lektor inom<br> psykiatrisk vård  Foto: Anna Lundgren

Mats Ewertzon, forskare och lektor inom
psykiatrisk vård Foto: Anna Lundgren

Mycket kärlek

Mats Ewertzon talar om den merbelastning det innebär för den som är anhörig till en person med psykisk ohälsa.

– Dels finns en objektiv merbelastning, det gäller bland annat möjligheten till förvärvsarbete och till fritid, men också sådant som den ekonomiska situationen och de sociala relationerna.

En studie har visat att informella vårdgivare till personer med psykossjukdom avsatte i genomsnitt 22,5 timmar per vecka för att stödja sin närstående.

– Men sedan finns även en subjektiv merbelastning i form av oro, sorg, ångest, rädsla och sömnproblem, fortsätter Mats Ewertzon. En sådan långvarig merbelastning kan på sikt leda till psykisk ohälsa även hos den som är anhörig.

I denna situation finns även en dubbelhet, som Mats Ewertzon beskriver. För trots att tillvaron kan vara förenad med stora svårigheter, finns ofta en stark vilja hos den som är anhörig att hjälpa och stödja den närstående. Här kan finnas en stark relation, som innehåller mycket kärlek och önskan om gemenskap.

– Att tänka på i mötet med anhöriga är att varje människa är unik och att vi har olika roller i ett anhörigskap, konstaterar Mats Ewertzon och pekar bland annat på syskonens betydelse i sammanhanget. Syskon är i många fall det längsta släktskap vi har.

Han berättar att de sociala relationer som de anhöriga utgör har beskrivits som mycket betydelsefulla av personer som har återhämtat sig från allvarlig psykisk ohälsa. Under återhämtningsprocessen är dessa relationer viktiga, både praktiskt, emotionellt och socialt. Detta eftersom den anhöriga står för kontinuitet och ofta finns på plats när det uppstår problem. De anhöriga kan innebära ett stöd som gör att vardagen fungerar och utgöra en brygga till ett socialt liv utanför psykiatrin.

Betydelsen av bemötande

När det gäller det stöd som de anhöriga får, delar Mats Ewertzon in det i ett direkt och ett indirekt stöd. Han påpekar också, det många andra har konstaterat: att den vård som den närstående får, det utgör det allra bästa stödet.

Innehållet i det stöd som beskrivs i kunskapsöversikten, varierar mycket, men det omfattar bland annat information, utbildning, samtal, delaktighet i vård och omsorg, bemötande från personal samt utbyte av erfarenheter med andra anhöriga som har liknande erfarenhet.

– Att man ger en vård och behandling som är familjecentrerad är viktigt. Dessutom har psykopedagogiska insatser bland annat visat sig fungera bra vid psykosjukdom och affektiv sjukdom. Sedan behövs en öppenhet inom vården för de anhörigas vilja att delta i processen och få vara delaktiga i vården, om de så önskar.

Studierna av olika former av stödinsatser visar att de kan vara av betydelse, dels för de anhöriga själva, såväl fysiskt, psykiskt som socialt. Men de kan också göra det lättare för dem att hantera tillvaron och på så sätt kunna stödja sin närstående på ett bättre sätt.

Här är naturligtvis frågan om bemötande grundläggande, och Mats Ewertzon bedriver forskning om just bemötande. Han berättar om den inte helt ovanliga situationen, där den anhörige inte tycker sig nå fram till personalen, där vården inte vill ta emot information, men inte heller lämna information.

– Som anhörig finns ett visst samband mellan bemötandet och känslan av utanförskap gentemot vården, säger han. Ett bemötande från vårdpersonal som kännetecknas av öppenhet, bekräftelse och vilja till samverkan har visat sig ha ett samband med en lägre grad av utanförskapskänsla hos anhöriga. Kontinuitet i kontakten kan också vara viktig för anhöriga.

Samtalet är centralt

– Bemötandets betydelse är alltså oerhört stor, konstaterar Mats Ewertzon och det handlar om att vara öppen i ett möte. Men det är också viktigt att se familjen som en helhet, vilket ibland kan innebära att få anhöriga att känna sig trygga så de kan ta ett steg tillbaka och bara vara förälder, syskon, partner eller vän.

Sammanfattningsvis konstaterar Mats Ewertzon i kunskapsöversikten att stödet till de anhöriga bör utformas på ett flexibelt sätt och vara anpassat till individens unika behov. Erfarenhet visar att anhöriga behöver få kunskap om den närståendes sjukdom och behandling, de bör få möjlighet att prata om sina erfarenheter i att hantera och lösa problem tillsammans med personal inom vård och omsorg, men även tillsammans med andra anhöriga.

– Samtalet är en central del, enskilt och i grupp och här har primärvården en viktig roll, säger Mats Ewertzon. När det gäller stöd från anhöriga med egen liknande erfarenhet finns idag lite forskning, men det pågår en positiv utveckling.

– Det är också viktigt att de idéburna organisationerna ges möjlighet att samarbeta med professionen. För hos de anhöriga finns mycket ensamhet och smärta och bland det svåraste för dem är samhällets syn på psykisk ohälsa. Och så ensamheten.

Senast uppdaterad 2017-10-25 av Paul Svensson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson